Östkusten, valar och gratis mat.

Så kom dagen for var forsta field trip. Tog bussen upp längs östkusten mot Punta del Este och Punta del Diablo, en resa på ungefär fem timmar. Man fick verkligen chansen att se Uruguays natur vilket var välkommet efter ett par dagar i stan. Mil efter mil av betesmark breder ut sig över de gröna kullarna och man börjar verkligen ifrågasätta om det verkligen är det bösta att köpa den dyra svenska oxfilen hemma i Sverige. Om en svensk ko skulle komma hit skulle den få en smärre chock av lycka da den såg de oändliga gröna fälten. Under de fyra, fem timmarna vi åkte så var det utan att överdriva 85% betesmark, från horisont till horisont. Avskiljda med lite skuggande träd. Och inte fasen ar det manga djur i samma hage, mer som 100 kreatur/kvadratkilometer. Och här går dessutom alla djur tillsammans. En härlig syn att se kor, hästar, får och höns samsas i en hage. Det är nästan så att man blir sentimental:P
I övrigt kan jag nämna om naturen att luften är härligt välkomnande och frisk. Det brukar ju annars vara så att man, när man kommer utomlands, tycker att det luktar annorlunda än i Sverige, men här är så alltså icke fallet. Väldigt skönt faktiskt.

Vi anlände till Punta del Diablo för att upptäcka att en sovande fiskeby var allt lågsäsong hade att erbjuda, något som passade oss ganska bra. Annars skall byn vara en av Uruguays mest besökta badorter, dit alla Uruguayaner med självaktning åker på sommaren.
Vi kom fram någon gång vid sextiden och var ganska hungriga. När vi närmade oss stranden såg vi några som verkade ha grillen igång så vi drog oss ditåt för att försöka få tag på lite käk. När vi kom närmre såg vi att de höll på att plocka undan filmkameror? Vi frågade vad som var på G och fick svaret att det var Sydamerikas mest kände TV-kock som precis gjort ett middagstips från stranden. Hela gänget var väldigt trevliga och när de fick reda på vilka vi var och vad vi höll på med, så bjöds vi att smaka allt som fanns kvar i grytorna och upplagt på faten. Tokflyt! Grillat fläsk med sötpotatis och chili, seviche och vin. Satt med dem framför brasan någon timme innan mörkret lade sig och det var dags för dem att dra vidare. Som lite färdkost fick vi med oss allt som var överblivet efter inspelningen, vilket resulterade i att vi gick därifrån tre kilo kött och tre flaskor tokdyrt vin rikare.
En av producenterna bjöd in oss till hennes hus i Buenos Aires, så förhoppningsvis är det där vi skall bo när vi kommit så långt.
Det hade hunnit bli kolsvart och vi var, trots måltiden tidigare, ganska hungriga. Kosan styrdes mot delen av byn där hostellet skulle ligga. Vi tittade in i ett husdär det lyste för att fråga om vägen och möttes av en försupen man som välkomnade oss med öppna armar. Han visade oss i stället till grannfruns uthyrningsdel vilket inte direkt spelade någon roll för oss. Här fanns det dessutom kök och badrum så vi var glada. Han fick en pava vin som tack för hjälpen. Tanten som ägde huset kom med lite rester, ris och räkor, som vi stekte tillsammans med en del av köttet. Vår försupne amigo Carlos kom när vi satt och åt och fick lite mer vin innan han vinglade hemåt.
Följande morgon inleddes med någon typ av stroganoff med pasta vi lagade innan vi betalade den hyggliga tanten med några slantar och återstoden av köttet.
Satte oss ute vid fyren och filosoferade och hade sett både lobos del mar, sjölejon, och lite roliga sjöfåglar innan ett frustande drog till mig min uppmärksamhet. Femtio meter ut från där vi satt hade en knölval tittat upp för en nypa luft och fräste ut en kaskad av vatten ur andningshålet. Varken jag eller Sebbe hade nagon gang förut sett val så minuterna pa udden gick snabbt i solskenet. Det var riktigt häftigt att sitta och titta på när den rumblade runt i vågorna och slog med fenorna mot vattenytan. Carlos berättade att han dagen innan sett sju stycken komma in i viken och att det i sig inte var så ovanligt eftersom de kalvar i området, men för oss var det en jäkla upplevelse. Ett bra sätt att vänta på bussen med andra ord. En buss som tog oss tillbaka till Montevideo efter ett händelserikt dygn i den slumrande fiskebyn Punta del Diablo.

Kramar!