In nausea veritas

Efter en vilodag (las sangliggande, yrande, spyende och rannskitande, forf anm.), ett mindre kart aterseende av Montezuma (IV!), ar nu La Paz, Bolivia under belagring. Da vi tappat en dag ar det lite av en spurt for att hinna med allt det jag vill visa Sandra har i den stad som jag pratat mig sa varm om. El Alto skall upptackas, Zona Sur genomfikas och souvenirer inhandlas.

Man sager ibland att droger far en att se sanningar i berusningen, men jag tror bestamt att hojdsjuka, vatskebrist och frenetiskt hulkande over toastolen kan gora detsamma.

Jag har nog forstatt varfor jag inte skriver har pa bloggen sa mycket den har resan. 

Hemlangtan ar helt enkelt inte lika stark nar man har hemmet med sig, alltid vid sin sida, baddande panna och tittande pa sig halogt fran andra sidan sjuksangen, leende, surande och trugande efter glass varje eftermiddag da solen kanske, eventuellt nagon gang tittat fram.

Sa bloggen, vi far se nar det blir nasta gang vi ses och hors, men att skriva av sig sina tankar blir liksom inte lika viktigt nar man kan prata av sig, oga mot oga, med nagon man tycker valdigt mycket om.

Och till alla er darhemma.

Vi ses snart!

Då dagen gryr...

Det är onekligen så att världen inte är uppochner bara för att man byter halvklot. Visst, precis som väntat är mycket annorlunda, (maten, språket, bussens tid-och-otidtabell etc.) men känslan att vakna till ett sovande, mörkt, kallt hus vid halv-sju-tiden, sätta ner fötterna på ett svinkallt, dragit golv, och tassa ner för att äta frukost innan skolan, kommer förmodligen inte bli bättre om man byter planet. De där första minuterna innan man fått upp värmen: GAHGH!

Men så, när man sitter där med sitt kaffe, det är tyst och lugnt, och man successivt vaknar med den uppgående solen. Det är då det slår en: När man tittar ut över det här, då är ta mig fasen inte livet så jäkla illa...

Mina akademiska bedrifter i Chile är såhär långt lätträknade. De första veckorna här främst fått gå åt till att försöka förstå hur saker och ting fungerar; att skriva (läs tjata) in sig på kurser som man inte är behörig till, att lära känna sina kurskamrater och tvinga dem på information som man inte kunnat tillgodogöra sig, och att sälja in sig hos framtida projektgrupper där att det ända man eventuellt kan bidra med är friska fläktar från landet i norr.

Jag har haft lite tur men de kurser som jag för ett halvår sen, i blindo, valde från Sverige. Jag har turen att inte dela klassrum men någon annan utlänning, vilket gör att jag måste terrorisera chilenarna. Till en början var det  en aning svårt att få kontakt, men allteftersom de vänjt sig vid min nuna, har de mjuknat och drar sitt strå till min trivselstack. Nu är det bara att försöka höja ambitionsnivån och pluggintensiteten lite för att faktiskt lära sig något av det som lärs ut under lektionerna...

----------------------------------------------------------------

Vi har hunnit vara i Peru också! Riktigt roligt att få komma tillbaka och träffa Sebbes peruanska familjer, och dessutom få visa Sandra lite av de som hon bara fick följa på avstånd för tre är sedan. Vi har ätit cuy, ceviche och Pachamanca, och dessutom tagit en runda för att känna på Huancayos beryktade nattliv. Mer om det kan nog kanske komma lite senare. Nu när jag faktiskt tagit mig för att skriva ett inlägg, hoppas jag på att fortsätta. 

Kramar

                 

Ankomsten, återkomsten...

Hej dagboken.
Med grusiga ögon och trötta rumpor så kom vi så fram till vår nya hemstad. Efter tjugosex timmar på flyg, som såväl som som (oj va många som!) väntat halvdassigt käk, bjöd på en fantastisk inflygning över Rio de Janeiros soldränkta kullar, så var det riktigt skönt att lägga sig i en fuktigt kall säng och sova av sig resan.

Såhär några dagar senare har vi tillsammans med Sebbe och Jennifer hunnit med att strosa runt och bekantat oss med staden, men framförallt tryckt i oss syndiga mängder god mat och gott vin, för att avrunda sommarlovet och ladda inför den kommande terminen.

Till skillnad från sist jag var ute och reste så tror jag inte att det här forumet kommer att bjuda på så mycket djupa tankar om livet, utan kommer snarare att vara en liten fotoblogg, så alla ni som pallrat er hit på er fritid får SE lite hur vi har det :) Här kommer således ett första smakprov av det som varit, och vad som väntar det kommande halvåret...

 Från köksbordet på Hostelet Casa Verde Limon

Lägenhetsletande.

Fina hus

Bros over hoes...

SOETIS på terassbar!!

Över och ut...

Lagesrapport

Skriver mest for att visa at jag lever. Varken mer eller mindre for tillfallet, men jag lever. En mage som konstant runnit (vi snackar vatten) i fyra dagar och energi som en halvdigesterad chicken nugget. Kanns riktigt segt, och for alla er som vantar pa en mastig rapport fran Kuba kan jag meddela att den formodligen kommer att droja.

Far se hur manga fler dagar i sangen det blir, men ar riktigt less sa jag hoppas kunna vara frisk till jul...

Kramar

Forlorade adresser och kass mail

Kommer inte at min mail fran detta harliga land. Skulle nagon kunna vara snall och be Eva eller Sverker att posta dem antingen har eller pa min andra mail, allrahelst bada, sa att vi kan komma i kontakt med lite riktiga kubaner:)

wenidil@hotmail.com

Tackar!

La lucha del Camino Inca

Huvudvärk, trött och lite stolt.
Lite stolt över att jag inte hängde med på idiotklättringen upp på Waina Picchu iom att jag mådde dåligt, att jag tog beslutet trots att jag sprungit åtta kilometer klockan fyra på morgonen för att få biljetten upp.
På det hela taget måste jag säga att det varit en riktigt lyckad vandring, även om målet mest är en ruin i mängden. Dock en stor en.

Om dag ett inte bjöd på så mycket krävande vare sig nerför- eller uppförsbackar så tog dag två igen det tiofaldt.
Vi startade optimistiskt med inledningsdagen i minnet utan att egentligen ha någon riktig koll på vad vi hade framför oss. Drog raskt iväg ifrån övriga i gruppen, Tobey, Linda och Pete, och började vår färd uppåt. Det vi visste var att dagen skulle vara den jobbigaste, men när man stod i passet på 4200 möh; 1200m i höjd, 14 kilometer i längd och 2,5 timmar senare, med en timmes brant nedför kvar, slog det oss att vi nog egentligen gjort det här alldeles för fort. Nog för att jag känner mig otränad, men det stora elogen går nog till Sebbe som togsegade sig fast vid ryggen på mig och hängde i.
Väl nere vid kampingplatesen blev jag stående i en timme och tjugo minuter väntandes på börarna som enligt planen skulle anlänt innan. Sebbe kom efter en tio-femton minuter (jag hoppsprang ner för att skona knäna.) och det fick bli att socialisera sig med de andra bärarna som fanns på plats.
Först fram av våra bärare var kocken som slängde av sig sina 35 kilo från ryggen, tog av sig sina hojotas (bildäckssandaler) och satte igång att laga käk.

Dag tre blev en del av en kaka med lite ruinstopp i ett jäkligt bra tempo innan jag som sagt rusade upp mitt i natten för att rusa till Waina Picchubiljetterna.

Men så sitter man här nun uttorkad och trött efter ettpar-tre timmars sömn varje natt och imponeras av gruppens sjuttioåring Pete, som förövrigt skulle behöva ett helt eget kapitel. Han tog sig i alla fall efter många om och men tog sig runt relativt välbehållen.
För att bara nämna någotom henom reser han just nu jorden runtpå egen hand efter en lång yrkeskarriär i jordens alla hörn. Har precis hoppat bungyjump på nya Zeeland och är på väg hem till Europa för att hämta upp sin nybyggda Nauticat i Helsingfors. Kanske kommer han förbi Stockholm, det är bara att hålla tummarna, och för att låta knogarna vitna ytterligare lite så har han bjudit in oss att segla med och visa lite av Stockholm och skärgården.

Hoppas nu att feberkänningarna och den nyvunna magpajjen går över. Förmodligen upphovet til uttorkningen tillsammans med för lite dricka och att man faktiskt tagit ut sig ganska rejält runt leden.

---------------------------------------------

Såhär i efterhand efter sisådär 30 timmars sömn på tre dagar mår jag bra mycket bättre. Relativt bra väder under vandringen med 15 regnblöta grader när vi vandrade och uppehåll till de flesta rasterna. När det sedan slutade upp i en fantastisk dag med sol och klarblå himmel vid ankomst till Machu Picchu så var lyckan gjord.

Riktigt lyckad vandring och roligt att få komma den "riktiga" vägen till Machu Picchu. Inte alla...

Nu är det bara att vända ett drygt halvsekel till nästa gång så man kan stoltsera med att ha varit äldre än Pete...

---------------------------------------------

Länge sen jag skrev och det är mest ruinbesök som inte rapporterats. Cusco och lite djungel i Puerto Maldonado.

Många trötta och lite smågriniga eftermiddagar har spenderats till att reda ut vad Peruanerna verkligen har att vara stolta över vad gäller Inkariket. Visst, de var ena jävlar på att hugga sten och bygga halvhöga murar, men tittar man på vad som försiggick i till exempel Rom under samma tid känns det som om folket här ska vara mest stolta över att de kommit ikapp så bra som de har gjort fram till idag och inte vad de åstadkom under 1400-talet. Det som skett på det senaste seklerna har gjort att de gått från att ha varit 2000 år efter till bara 20. I min frustration, sittandes mitt i trafikkaoset, med 200 decibelstutor tjutandes runt omkring och med en usel dator framför mig, kan jag tycka att sättet, på vilket framtiden, i alla fall lite halvhjärtat, har inneslutit även Peru, är det stora celebreringsämnet.

Grattis Mamma!