La lucha del Camino Inca
Huvudvärk, trött och lite stolt.
Lite stolt över att jag inte hängde med på idiotklättringen upp på Waina Picchu iom att jag mådde dåligt, att jag tog beslutet trots att jag sprungit åtta kilometer klockan fyra på morgonen för att få biljetten upp.
På det hela taget måste jag säga att det varit en riktigt lyckad vandring, även om målet mest är en ruin i mängden. Dock en stor en.
Om dag ett inte bjöd på så mycket krävande vare sig nerför- eller uppförsbackar så tog dag två igen det tiofaldt.
Vi startade optimistiskt med inledningsdagen i minnet utan att egentligen ha någon riktig koll på vad vi hade framför oss. Drog raskt iväg ifrån övriga i gruppen, Tobey, Linda och Pete, och började vår färd uppåt. Det vi visste var att dagen skulle vara den jobbigaste, men när man stod i passet på 4200 möh; 1200m i höjd, 14 kilometer i längd och 2,5 timmar senare, med en timmes brant nedför kvar, slog det oss att vi nog egentligen gjort det här alldeles för fort. Nog för att jag känner mig otränad, men det stora elogen går nog till Sebbe som togsegade sig fast vid ryggen på mig och hängde i.
Väl nere vid kampingplatesen blev jag stående i en timme och tjugo minuter väntandes på börarna som enligt planen skulle anlänt innan. Sebbe kom efter en tio-femton minuter (jag hoppsprang ner för att skona knäna.) och det fick bli att socialisera sig med de andra bärarna som fanns på plats.
Först fram av våra bärare var kocken som slängde av sig sina 35 kilo från ryggen, tog av sig sina hojotas (bildäckssandaler) och satte igång att laga käk.
Dag tre blev en del av en kaka med lite ruinstopp i ett jäkligt bra tempo innan jag som sagt rusade upp mitt i natten för att rusa till Waina Picchubiljetterna.
Men så sitter man här nun uttorkad och trött efter ettpar-tre timmars sömn varje natt och imponeras av gruppens sjuttioåring Pete, som förövrigt skulle behöva ett helt eget kapitel. Han tog sig i alla fall efter många om och men tog sig runt relativt välbehållen.
För att bara nämna någotom henom reser han just nu jorden runtpå egen hand efter en lång yrkeskarriär i jordens alla hörn. Har precis hoppat bungyjump på nya Zeeland och är på väg hem till Europa för att hämta upp sin nybyggda Nauticat i Helsingfors. Kanske kommer han förbi Stockholm, det är bara att hålla tummarna, och för att låta knogarna vitna ytterligare lite så har han bjudit in oss att segla med och visa lite av Stockholm och skärgården.
Hoppas nu att feberkänningarna och den nyvunna magpajjen går över. Förmodligen upphovet til uttorkningen tillsammans med för lite dricka och att man faktiskt tagit ut sig ganska rejält runt leden.
Lite stolt över att jag inte hängde med på idiotklättringen upp på Waina Picchu iom att jag mådde dåligt, att jag tog beslutet trots att jag sprungit åtta kilometer klockan fyra på morgonen för att få biljetten upp.
På det hela taget måste jag säga att det varit en riktigt lyckad vandring, även om målet mest är en ruin i mängden. Dock en stor en.
Om dag ett inte bjöd på så mycket krävande vare sig nerför- eller uppförsbackar så tog dag två igen det tiofaldt.
Vi startade optimistiskt med inledningsdagen i minnet utan att egentligen ha någon riktig koll på vad vi hade framför oss. Drog raskt iväg ifrån övriga i gruppen, Tobey, Linda och Pete, och började vår färd uppåt. Det vi visste var att dagen skulle vara den jobbigaste, men när man stod i passet på 4200 möh; 1200m i höjd, 14 kilometer i längd och 2,5 timmar senare, med en timmes brant nedför kvar, slog det oss att vi nog egentligen gjort det här alldeles för fort. Nog för att jag känner mig otränad, men det stora elogen går nog till Sebbe som togsegade sig fast vid ryggen på mig och hängde i.
Väl nere vid kampingplatesen blev jag stående i en timme och tjugo minuter väntandes på börarna som enligt planen skulle anlänt innan. Sebbe kom efter en tio-femton minuter (jag hoppsprang ner för att skona knäna.) och det fick bli att socialisera sig med de andra bärarna som fanns på plats.
Först fram av våra bärare var kocken som slängde av sig sina 35 kilo från ryggen, tog av sig sina hojotas (bildäckssandaler) och satte igång att laga käk.
Dag tre blev en del av en kaka med lite ruinstopp i ett jäkligt bra tempo innan jag som sagt rusade upp mitt i natten för att rusa till Waina Picchubiljetterna.
Men så sitter man här nun uttorkad och trött efter ettpar-tre timmars sömn varje natt och imponeras av gruppens sjuttioåring Pete, som förövrigt skulle behöva ett helt eget kapitel. Han tog sig i alla fall efter många om och men tog sig runt relativt välbehållen.
För att bara nämna någotom henom reser han just nu jorden runtpå egen hand efter en lång yrkeskarriär i jordens alla hörn. Har precis hoppat bungyjump på nya Zeeland och är på väg hem till Europa för att hämta upp sin nybyggda Nauticat i Helsingfors. Kanske kommer han förbi Stockholm, det är bara att hålla tummarna, och för att låta knogarna vitna ytterligare lite så har han bjudit in oss att segla med och visa lite av Stockholm och skärgården.
Hoppas nu att feberkänningarna och den nyvunna magpajjen går över. Förmodligen upphovet til uttorkningen tillsammans med för lite dricka och att man faktiskt tagit ut sig ganska rejält runt leden.
---------------------------------------------
Såhär i efterhand efter sisådär 30 timmars sömn på tre dagar mår jag bra mycket bättre. Relativt bra väder under vandringen med 15 regnblöta grader när vi vandrade och uppehåll till de flesta rasterna. När det sedan slutade upp i en fantastisk dag med sol och klarblå himmel vid ankomst till Machu Picchu så var lyckan gjord.
Riktigt lyckad vandring och roligt att få komma den "riktiga" vägen till Machu Picchu. Inte alla...
Nu är det bara att vända ett drygt halvsekel till nästa gång så man kan stoltsera med att ha varit äldre än Pete...
---------------------------------------------
Länge sen jag skrev och det är mest ruinbesök som inte rapporterats. Cusco och lite djungel i Puerto Maldonado.
Många trötta och lite smågriniga eftermiddagar har spenderats till att reda ut vad Peruanerna verkligen har att vara stolta över vad gäller Inkariket. Visst, de var ena jävlar på att hugga sten och bygga halvhöga murar, men tittar man på vad som försiggick i till exempel Rom under samma tid känns det som om folket här ska vara mest stolta över att de kommit ikapp så bra som de har gjort fram till idag och inte vad de åstadkom under 1400-talet. Det som skett på det senaste seklerna har gjort att de gått från att ha varit 2000 år efter till bara 20. I min frustration, sittandes mitt i trafikkaoset, med 200 decibelstutor tjutandes runt omkring och med en usel dator framför mig, kan jag tycka att sättet, på vilket framtiden, i alla fall lite halvhjärtat, har inneslutit även Peru, är det stora celebreringsämnet.
Etiketter: Chincha, Machu Picchu, Tankar
upplagd av Erik
13:12
5 kommentarer:
Hej!
Det var med glädje jag upptäckte att du hade skrivit. Nu har du lagt till ytterligare en upplevelse under din Resa. Det verkar som om det är mest själva grejen att komma till Macho Picho den rätta vägen aom är det största eller har jag fel?
Finns det genvägar att ta sig dit?
Hoppas ni har hunnit ta bilder som vi kan få se när ni kommer hem eller kanske redan på nätet.
Att som sjuttioåring ta sig upp verkar ju rätt fantastiskt! Var han från Sverige?
Ser fram mot 1 maj som nu känns lite närmare.Här är det vårljust och fåglarna kvittrar.
Kramar från mamma!
Hej Gubben!
Bamsekul att höra från Dig och grattis till "segern" över Dig själv vad gäller att avstå från ett ytterligare mandomsprov i bergen, när Du nu inte mådde bra. När ni gör bokslut så småningom efter hemkomsten kanske det landar i att det kommer att gå flera tåg?!
Med det upplägg ni har på fysiska aktiviteter ser det ut som om Du inte får så svårt att ta upp fotbollen igen.
Det är inte utan att er resa och allt det ni förmedlar i ord och bild väcker tankar kring om man skulle orka med hoppet över Atlanten. Er seglande vän är ju ett gott föredöme för oss. Vi får tillfälle att återkomma i ärendet, bl.a. vad som i så fall ska prioriteras av allt kontinenten har att erbjuda av geografiska, naturvetenskapliga och kulturella upplevelser.
På bokrean har jag införskaffat
"Chockdoktrinen" och hoppas hinna med den innan Du kommer hem.
Ha det bra båda två och ta väl hand om er!
Pappa
Jo, man kan bli jäkligt trött på stenruiner. Men det är ändå väldigt bra att ha varit på plats och sett det in situ. Om några år när gräddan av 2 miljarder kineser och indier också ska dit lär det bli om inte tvärstopp så en helt annan upplevelse > tidsbokning, köer, vändkors, rulltrappor, glasskydd etcetc. Nu har du varit där och känt skalan och doften. I solsken dessutom - vilket inte lär vara så vanligt. Sedan har du hela livet att läsa Poma de Ayala eller om Chimu och Moccha eller åka till Göteborg och titta på mantlar.
I en tid av internet och digital bildfrossa ska man inte förringa IRL. /Thomas
Hej Erik, vad kul att läsa om hur ni har det. Jättesvårt att föreställa sig er verklighet men roligt att göra ett försök till någon del.
Jag mailar till dig på Bredbandsbolaget (för det är den adress jag har). Min adress på skype är tusseti ity att gumman försöker vara med sin tid.
Min chef har frågat om jag vill jobba ett halvår till. Vi får se hur det blir. Så spännande är det här. Sköt om dig, fortsatt lycka på resan, hälsa okända Sebbe! Tusse
Vad skont att antligen fa hora fran dig! Jag sitter pa ett internetcafe i Sydney da jag tillslut insett att det fria natverk vi utnytjat i smyg inte ger mycket lon for modan da det tar en timme (ok, minor overdrift) att komma in pa svenska sidor. Det har ar toppen forutom da det faktum att a, a och o saknas.
Jag kan forsta att det var tungt att vandra men harifran later det valdigt idylliskt. Inca har av aura av mystik och "coolhet" omkring sig. Vill garna se bilderna. Sa ni lyckades inte tyda nagra inca-tecken?
Och angaende fettisdagen sa har jag itne sett skymten av nagrasemlor. Det var kul att du klackte vad mardi gras betyder. Jag har fragat manga har men de har inte vetat. Ar det spanska?
Som de andra har kommenterat borjar maj narma sig. Jag kan hjalpa till att langta hem at dig for jag langtar ocksa efter dig. Hemkomstparty och fodelsedag it is!
KRAM
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida