En inre resa...
En man måttar några tunga slag med den slöa yxan och hornen tillsammans med skulten skiljs från det flådda tjurhuvudet, som med hjärnan blottad stirrar ut i evigheten. Luften osar av köttet som är upphängt i ståndet bredvid.
Bolivia har gett mig ett brutalt välkommande till verkligheten och den gamla stympade damens tårfyllt guturala vädjande efter växel från terminalen ringer fortfarande i öronen. Man går förbi, man hör, man ögonen flackar snabbt bort och golvet blir den tillflykt man behöver.
I vart och vartannant gathörn möts man av blickar som undergivet och ledsamt leker med alla tankar och all medkänsla, som sköljer genom kroppen. En medkänsla som när självbevarelsedriften tar över blandas med och tas över av ett förargat ömkande förakt.
"Ta dig samman människa."
Man vill inte att det skall finnas där, men likförbannat är känslan standigt närvarande. Jag känner hur min egen känsla av hopplöshet över situationen förvandlas till ett skrämmande förakt som jag förgäves försöker hålla stången. Det må vara en produkt av trötthet, men mest känns det som ett desperat försök att urskulda mig själv. Det är lättare att ge dem skulden för sitt lidande.
Hur jag än vänder och vrider på det kommer jag inte fran till hur jag ska agera. Vad bör jag göra? Vad skall jag göra?
Bolivia har gett mig ett brutalt välkommande till verkligheten och den gamla stympade damens tårfyllt guturala vädjande efter växel från terminalen ringer fortfarande i öronen. Man går förbi, man hör, man ögonen flackar snabbt bort och golvet blir den tillflykt man behöver.
I vart och vartannant gathörn möts man av blickar som undergivet och ledsamt leker med alla tankar och all medkänsla, som sköljer genom kroppen. En medkänsla som när självbevarelsedriften tar över blandas med och tas över av ett förargat ömkande förakt.
"Ta dig samman människa."
Man vill inte att det skall finnas där, men likförbannat är känslan standigt närvarande. Jag känner hur min egen känsla av hopplöshet över situationen förvandlas till ett skrämmande förakt som jag förgäves försöker hålla stången. Det må vara en produkt av trötthet, men mest känns det som ett desperat försök att urskulda mig själv. Det är lättare att ge dem skulden för sitt lidande.
Hur jag än vänder och vrider på det kommer jag inte fran till hur jag ska agera. Vad bör jag göra? Vad skall jag göra?
-----------------------------------------------------
Just nu på 4070 möh och jag skulle ljuga om jag sa att det inte kändes. Vartannat andetag måste vara ett djupt ett om man ska få i sig så mycket syre som kroppen vill ha. Uppförsbackar med ryggsäcken är en liten pers och en huvudvärk, mest som ett ständigt tryckande, påminner en hela tiden om vart man är. Här är man olik, här är man vilse. Nu har resan börjat på allvar!
upplagd av Erik
16:09
7 kommentarer:
Det är väldigt vackert skrivet Erik. /Thomas
Men....
frågan är ju om jag verkligen VILL ta mig samman och acceptera och/eller titta bort?
Vem och vad blir jag då?
Eller kan det vara så enkelt att jag ibland väljer att ta in verkligheten, den dag jag orkar, och en annan dag tittar bort och tänker på något roligare?
Och att jag, i samma stund jag väljer att titta bort, också tackar min skapare för att jag är född i trygghetsnarkomanernas land, där vi har det så oförskämt bra att vi kan kosta på oss att titta bort när andra människors olycka berör oss illa.....
hej erik de är elin har du de bra där borta jag längtar äfter dej sandra hämtar mej och daniel <3
=)
Det finns just inte mycket att tillägga efter de tidigare inläggen.
Man tror sig vara hyfsat informerad om denna världen och människorna som befolkar den, men den medelålders insikten förslår inte långt märker jag!
Synd att ni inte skriver resebrev i "större" sammanhang (DN?!)- detta skulle fler beredas förmånen att läsa och begrunda!
Ta korta steg och vila ofta!
Pappa
Det låter som när man hade glömt pennan och då fick springa ned till skåpen och sen upp till biologisalen igen. Undertryck...
Starkt inlägg, Erik!!Så bra du skriver!Det är nog svårt at inte drabbas av avmaktskänsla, ni som möter verkligheten så när, så brutal, så osminkat, så oförklädd.
Har just läst "Chockdoktrinen" (har sista kapitlet kvar), och blev som ni upprörd, arg!! Om hälften är sant, räcker det. Hur kan media (västliga!?) så mycket välja bort, focusera fel, utesluta viktiga motiv och händelser och så enkelt undvika ställa frågan om varför, och i vilkas intressen det fick hände? Jag blir/är arg!
Hörde här en morgon något starkt: en kvinna som berättade hur tacksam hon var ,för att hon ennu en dag hade vaknat oslagen, orädd,-hade kunnat gå orädd till sitt arbete med mat och varm kaffe i magen, född i ett fritt land, där man orädd kunde få tycka, tänka som hon ville...Självklarheter,-om man inte tänker till. Visst gnälls det över många lyxproblem i vår del av världen. Och vi hade kunnat dela med oss av mera, utan att ha behövd gnälla mera för det.
Vi här hemma är glada att ni delar med er av era tankar och frustrationer, det är nyttigt, vi kan behöva det. Lagra dina erfarenheter, tankar och intrykk,du kanske kan göra mera enn du tror med dom!/Hanne.
Fan Erik. Nu känner jag mig dum. Du står mitt i det och nu när jag läser ditt superfina stycke igen tar jag för första gången in vad det står. Du möter dem öga mot öga, jag tar inte ens in vad det står för att det är svårt. Jag frågar mig också: Vad skall man göra?
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida