Det kommer tyvärr inte finnas någon möjlighet att åka trådbuss...

Knappa tio dagar har gått sedan det senaste inlägget, och den första riktiga perioden av bristande dokumentationsentusiasm har lagt sig. Likaså har min manliga-motsvarigheten-till-att-föda-barn-förkylning hostats ut i evigheten, bort från mina stärkta lemmar.

Som ni förstår är det en hel del som har skett och en hel del att avhandla, så det får bli så att jag tar vid där Sebastians senaste inlägg slutade.
Efter en händelserik resa från Porto Alegre hamnade vi så i Cordoba, beläget centralt i de norra delarna av Argentina. I skrivande stund är vi här igen efter att ha spenderat helgen hos våra vänner Palmer, Santi och Carolina i Rosario. Jag måste säga att man, när man kommer tillbaka känner sig hemma, trots de katter som man tidigare förbannat, och trots de klart osunda vanor som man till viss del adopterar. Framförallt är det staden som vi fattat tycke för. Både jag och Sebbe är överens om att om man kommit till ett lite mer ordnat hosting-hushåll, som till exempel Ale och Gonzalos (Montevideo) eller Alexandres (Porto Alegre), i en stad som denna, hade det varit bra mycket svårare att förmå sig att resa vidare.
På lördagen gick vi på något som skall vara sydamerikas (källa ej tillförlitlig) största klubb. kostateras kan att det i alla fall var det största jag har varit på, och förmodligen kommer sätta min fot i. En något bristande entusiasm från min sida på grund av sjukan blev dock en liten spoiler men allteftersom dryck intogs steg humöret.

Tillsammans med oss i den mcyekt lilla trean i Rosario bodde förutom vi och de tre värdarna, två ytterligare soffsurfare och tre vänner till "familjen" som nyligen blivit vräkta. Umgicks en hel del med de två andra utlänningarna Kieran och Diana som fattat tycke för varandra och slagit följe. Jag pratade ganska mycket med Diana som verkade sådär halvglad med att känna sig tvungen att resa med sin nyfunne vän. Det ursprungliga motivet med hennes resa var att följa sin förre pojkväns sista önskan och sprida dennes aska i de chilenska bergen. Han hade gått bort i cancer trettiofyra år gammal, och närvaron av den irlänska jättebebisen Kieran gjorde inte saken vidare högtidlig.

Så, Cordoba!
En härligt ungdomlig studentstad med universitet och fina promenadstråk. Stadskärnan är uppbyggd kring ett gågatecentrum där det alltid är liv och rörelse. Min dröm sedan tidigare har varit att göra något liknande med Stockholm och faktum är att, som Claudio berättade, idén är ganska ung även i Cordoba. En plan har utarbetats för att var eller vartannat år stänga av gatstump efter gatstump för att tillslut ha ett helt centrum för fotgängare. Stockholm nästa? Jag och Sebbe har som bekant en hel del tid för att utarbeta visioner på alla möjliga plan och de flesta kan nog betraktas som flum, men hur låter inte det här, tillsammans med trådbusstrafik och en mäktig vinterträdgård ovanpå slussen?

Jag har nu också hunnit ta mig in ett hundratal sidor i The Chock Doctrine och jag är chockad, inte förvånad, men chockad.
Jag måste säga att jag till en början störde mig på de subjektiva Michael-Moore-journalistiska dragen i sättet på vilket den är skriven, men när man lär sig att bortse ifrån det är faktan som kommer upp enormt frustrerande. Och då inte minst det faktum att man under sin skolgång aldrig fått reda på ett jävla jota. Det är dags för revolution! Inför det stundande valet av utbildning och yrke så bubblar läroboksförfattare upp som klart tänkbart. Jag tror att Sebbe, i sin frustration, är inne på något liknande, så varför inte lämna platserna som medförfattare öppna, till våra kunniga fäder att fylla. Pappa, vad säger du?

Och så nu till sist lite porr att fylla ensamheten med. När längtan blir för stor och inte ens bilderna på Sandra på facebook kan hålla de inre demonerna stången, har jag ett knep. Titta och njut.

Eriks våta dröm