Stjärnsmällen alt. Psykologens psykos

I och med att vi faktiskt for en gang skull var i en storstad pa helgen sa tog vi tillfallet i akt for att roa oss lite. Vi ringe Pablo, en Couchsurfingkontakt vi letat upp och bestamde att vi skulle ga ut tillsammans. Fran borjan var tanken att vi skulle sluta upp pa nagon klubb med tre utbytesstudentjejjer som vi traffat, men efter forfesten hemma hos Pablos kompis Pedro och hans forsupne far sa fick vi VIP till nagon annan fest i stallet. Hela ganget som var pa forfesten, trettiotalet ungdomar (vuxna?), var riktigt trevliga och vi blev val omhandertagna.
Vi tog oss till festen i bil som har uppenbarligen framfors i saval nyktert som onyktert tillstand.
Vi kom till ett stort talt fyllt med manniskor och Pedro forsag oss med dricka. I och med att de flesta inte kan engelska sa blir det vissa svarigheter med spraket, sarskillt i dunka-dunka-miljo, men tillslut hittade jag nagra att prata med. For mig ar det lite knappt att traffa fardiga 25-ariga tandlakare och advokater pa krogen, men det ar tydligen bara att vanja sig vid att man ar den enda utan ett riktigt yrke, nagot som inte gor sa mycket nar man faktiskt ar utlanning.
Pa vag hem drog det ihop sig till brak och bara nagra meter ifran oss blev en kille sparkad medvetslos. Man blev rejalt skarrad men det var aldrig nagon fara for var skull. Jag var for min egen skull tvungen att sta kvar och se att han kvicknade till, och smallen maste ha varit sa brutal som den sag ut for det tog sakert fyra-fem minuter. Polisen skingrade den bangstyriga massan med att skjuta nagra ganger i luften med ett pumphagelgevar.
Som sagt ar det mer regel an undantag att ta bilen till och fran krogen sa att ta sig hem var inga problem. Problemet bestod i att gora det hel. Vi kom i alla fall hem, i var sitt stycke, vid sju-tiden och vaknade till ett dukat bord och släktlunch med hela familjen Mauriño. Riktigt gott!
Man kanner sig ganska oartig men uppenbarligen ar det inga problem. Oli, sonen, kom upp efter oss och han ar en bra bit over trettio, musiker, bor hemma, kommer och gar som han vill, driver omkring, krokar, sover, ater, roker...

Utflykt till Barrancas med Patricia, en av Carmen och Marios dottrar och hennes familj. En riktig hojdare om det inte hade varit for alla mygg. Vi fick i alla fall bada i Parana!


Da en andra dotter skulle komma pa besok var vi tvugna att flytta ut. Vi drog vidare till en couchsurfingtjej som vi haft kontakt med och flyttade in dar ett par natter. Gabriela visade sig vara en riktigt frustrerad 27-arig (!) psykologistudent. Man kan verkligen ifragasatta motivet med att hon tog emot oss. Man blir sallan sa illa till mods som nar man far kanslan av att man inte kan sta till tjanst med de tjanster som efterfragas. Hon ringde over en kompis for en promenad langs med Costaneran (strandpromenaden). Det var tidigt valdigt uppenbart vad det var fragen om sa jag forberedde mig pa det varsta och tog det med ro. Jag och Sebbe hade utan tvekan roligt, men man blir helt klart stord nar hon efter var modesta diss sitter dar mitt i natten nar vi gar och lagger oss och ser ut som en ledsen hund. Jag kan med gott samvete saga att jag itne kommer att sakna henne, men motet som sadant har varit klart intressant. Dock ledsamt att se sma manniskor.
For att helt sonika spotta ur sig en fordom sa ar det val foga forvanande att hon utbildar sig till just psykolog. For varfor ta hand om sina egna problem nar man kan koncentrera sig pa att drunkna i andras?