Och gurkans majestätiska sång ebbade ut. Och en dag av lärdom tog vid. *Erik 14:10

Så är man tillslut i Buenos Aires. Vi kom fram med båten någon gång vid 14 lokal tid igår eftermiddag och anslöt genast till Johan och checkade in på hans hostel. Det visade sig tyvärr att våra kontakter inte var hemma för tillfället så det får bli här nu i någon eller några nätter. Helt ok boende i en stor sovsal med tjugo andra, fritt internet, och frukost inkluderat i de cirka 65 kronorna per natt. Hittills har jag inte pratat med så många i dormitoriet men jag förundras redan över hur många olika människoöden förrenas i jakten efter en flyktig dröm om insikt och självuppfyllelse.

Gårdagkvällen bjöd på full fart från start. Vi träffade några av Johans kompisar från skolan och gick senare till en dunderfestlig (ja, smaka på det uttrycket) trumkonsert. Det skulle vara en av BA's mest kända och mycket riktigt var det också en redigt lång kö redan när vi kom, säkert 200 meter. Det gick dock ändå rätt fort när de väl släppte på och väntan var verkligen inte förgäves. Två tusen pers i extas dansandes till 25 man starka kongas-, gurk- och bastrummeorkestern. Spelningen pågick i ett par timmar och jag kan säga att bara ett av koklockesolona hade varit värt inträdet. En jäkla upplevelse! Sen attt det hela arrangerades i en gigantisk övergiven industrilokal gjorde inte saken sämre.

Skrev in mig på Johans skola idag för att få lite mer kött på benen vad gäller språket. Jag blev först satt i nybörjargruppen, men efter tjugo minuters harvande med bokstäver blev jag rätt glar när skolledningen kom och sa att jag skulle få byta till en mer avancerad grupp. Nu går jag med de som har gått ett par veckor och faktiskt kommit in på det som jag kom dit för att lära mig. Egentligen var jag knappast bättre än de i nybörjargruppen, men skillnaden i ambitionsnivå var klart märkbar. Nu går jag med två britter och en kanadensare som är jättetrevliga. Den största risken är väl bara att man faller in i deras klart intressanta brytning (läs tokigt dåliga uttal). Sen märker jag att jag har väldig nytta av att jag pluggat språk tidigare, inte minst att man kan gallra. Har fått ett jäkligt bra kompendium och tycker faktiskt att jag har lärt mig nya saker bara på de tre timmarna idag.
Om jag tycker att det är värt det överväger vi att stanna så att jag kan gå en vecka till. Jag vet att jag behöver det, men jag försöker intala mig själv att det är värt de 130 USD det kostar. Man börjar bli snål som fan när det kommer till "onödiga utgifter".

Hannas 3-3-3-hemlängtansteori är för mig snarare 1-10-osv. så idag har det med andra ord varit lite tungt. En eftermiddags filosoferande och skrivande i lobbyn har dock gjort gott. Har aldrig skrivit ner vad jag tänkt förut men det är ett klart bra sätt att få ur sig saker som gnager, jag blir bättre och bättre på det. Trist att inte ha någon att ta ut sina aggressioner på bara...

Jag börjar mer och mer förstå hur mycket man uppskattar vardagen hemma och kontinuiteten i densamma, att veta och att vara trygg. Inte med detta sagt att jag på något sätt känner mig otrygg, men jag tror att de flesta kan förstå trots motsägelsen. Att börja skolan känns skönt. I Montevideo hade vi Ale's och Gonzalos lägenhet som utgångspunkt och någonstans att känna sig hemma. Här i BA kommer vi nog inte att ha samma stadiga bostad, men att då känna att man har skolan känns skönt. Sakta men säkert börjar jag vänja mig vid att vara på luffen, men till att känna sig hemma i det, och sig själv, är vägen lång.

Nu kom Sebbe tillbaka också efter en liten session med vår nyfunne vän Ben på ett ungdomsgård för lite yngre barn där man fungerar som någon slags lekfarbror. Efter skolan pallade jag inte riktigt att hänga med, men imorgon skall jag försöka gå dit och se hur det är.

Kramar!