Krokodiler, marsvin och en sur svensk...

- Nej, ni får inte gå av här. Ni ska till hennes hus!

Med rynkade ögonbryn fick vi acceptera det faktum att busschauffören inte tänkte öppna förrän vi kom till huset där den tjocka damen längst fram i bussen bodde. Ingen av oss förstod riktigt vad som hände innan vi följt med henne hem och fått det förklarat för oss. Karin Jenssen (!) var syskonbarn till Carmen som vi bott hos, och hade hört teles om oss. När hon sedan sett oss och gissat vilka vi var så hade hon bestämt att vi skulle hem till henne. Att hon satt på samma buss som oss var dck tydligen bara en slump.
Vi slog upp vårt nyköpta tält och premiärsov, men först efter ett par empanadas som huset bjöd.

När vi efter viss möda dagen därpå köpt mat och tagit ut pengar (det fanns ingen automat) så bar det av till etappens riktiga mål: Nationalparken Mburucuya. Vi blev skjutsade på ett pickisflak någon timme innan vi kom fem till "campingen" som låg i anslutning till parken. 24 timmar senare skulle vi hämtas och resten fick vi sköta själva.

"Men vad var det där?" Jag vaknade med ett ryck. Något hade krupit in under min arm och gled iväg lika snabbt som den hade kommit dit. Vad det var? Förmodligen får jag aldrig veta, men jag kan säga att jag var glad att det i alla fall var en tältduk mellan mig och det okända som kommit från mörkret och hälsat på mig där jag låg i min sovsäck och nu försökte somna om till ljudet av syrsornas gnisslande, fåglarnas skrik och vindens sus i trädkronorna.

Krokodiler, jättemarsvin, en grön orm, tre bältor, slagsmålande apor, utrotningshotad passgångande räv. Vi såg ändå en hel del djur när man tänker efter.
Just här är skogen inte så speciell men få kan säga att de bott i tält i krokodilområden.
Det finns ett gammalt gods som förr ägdes av en dansk vid namn Pedersen, men allt är nu donerat och ägorna en del av reservatet. Pallde apelsiner i trädgården till den övergivne kolonialherrgården. Sura var de, men kul var det.
Det verkar som om de håller på och restaurerar alla byggnader vilket är kul.

Vaknade i tältet och det var som väntat jävligt varmt. Frukost blev frallor med majonäs och vatten, ingen succé men det dög.
Vi drog iväg på den andra snitslade slingan och hemsöktes på vägen av en osannorlik exkrementlusta. Tanken att rengöra sig med blav som visat sig vara giftiga lades snabbt åt sidan och eftersom nöden som bekant inte tyglas av någon lag, fick ett hörn på sarongen sätta livet till.
Den stora träskliknande sjön vid stigens ände var visserligen inget att hurra för men den myggfria bryggan, och den fläktande brisen blev lite välbehövlig avkoppling i den trettioemgradiga hettan.

Vi slöt upp för lunch med en schweizare som vi mött för lite lunch. Hn hade kommit dit med en vanlig taxi och betalat $60 tur och retur, något som gjorde mig jävligt härsken. Vi hade fått betala $300 till Carmens släktingar...
Under tiden vi väntade på att bli uppplockade såg vi några fina åarakiter och en till bälta.
När vi kom tillbkaa tog vi upp prisfrågan med fam Jensen som förklarade sig med att de faktiskt var legitimerade guider och när vi sagt att vi skulle natta över också avsagt oss guidningen. Något som vi ändå fick betala för, för båda dagarna! Detta med förklaringen att han faktiskt hade följt med och lämnat och hämtat oss. Lite tur att jag inte kunde förmedlia vad jag kände för då hade det nog kommit ut både vad jag tycker om ockerpriser och vad jag tycker om att ge pengar till människor med tjocka fruar med hundögon.
Vi fick fter lite gnällande i alla fall $60 tillbaka. Det var alltid ngt men gjorde mig knappast gladare.
Vi drog fort som fan till bussen till staden Mercedes. Egentligen bara ett sätt för oss att komma till nästa nationalpark, men liksom bränt barn skyr elden så har vi bestämt att bara sova här på ett hostel i några nätter. Orkar inte med att betala ännu mer med risken att det är något vi redan sett i Mburucuya.