Även Gud har dystra dagar?!

Efter ett par dagar med en riktig dipp bade mentalt och fysiskt har jag nu som det verkar atergatt till ett mer normalt tillstand. Jag hoppas verkligen att de har dalarna psykiskt i framtiden kommer att lysa med sin franvaro. Kanslan att inte kunna uttrycka det man vill och att inte kunna hanga med lika mycket socialt ar riktigt anstrangande och som med mycket annat sa blir det som en ond spiral nar man val pa ett eller annat satt fallit dit. Att sedan vara lattstott nar man har att gora med en sa sarkastisk gargong som de backpackandes ar inget jag vill rekommendera som uppiggande. Trottheten spelar ocksa sin roll i spelet. Forrmodligen ar det den som ar roten till det onda, men ibland ar det svart att se vad som ar honan och vad som ar agget. Mar jag daligt for att jag ar trott eller ar jag trott for att jag forsatter mig i nagon typ av sjalvomkande trans?
I och med att svaret far bli att sova pa saken blir dock fragan ganska given.

Vandningen kom efter ett par glas flytande psykofarmaka hemma hos en kompis till Suzuki. Vi hade klivit in genom dorren och motts av ett bekant ansikte. Vem stod dar om inte Rasmus (Razz), dansken fran Rosario. Jag maste saga att det blev ett forvanansvart kart aterseende och det faktum att han var ungefar lika avslagen som jag tror jag var en starkt bidragande faktor i mitt hastiga tillfrisknande. Tillfallig vardagsdepression gor sig battre i grupp. I alla fall jag kanner mig upplyft bara av tanken pa att det finns andra som har samma problem som jag, man ser lite mer objektivt pa saken.

Anledningen till att vi stannat sa lange i Porto Alegre, forutom att vi gillar var host, ar att det vankades Couchsurfing-traff. Handelsen utspelade sig pa en irlandsk pub och var en ganska tradig historia eftersom de flesta var fran staden och inte kunde dela med sig av sa mycket av nytta. Spelade mest biljard med lite folk jag kande sen tidigare.
Nar vi skulle de var det nagon kompis till Alexandre som var sa stenad att han bara satt och sov i ett horn. Alex var riktigt besviken eftersom hans uppenbart goda rykte pa klubbarna skulle fa sig en torn bara av att ha bjudit in personen i fraga. Vi var pa vag till en klubb och nar Alex i fyrtio minuter forgaves forsokt fa vakterna att bara ut personen i fraga lessnade jag och erbjod mig att fixa det. Jag svande upp honom pa ena axeln, och dar fick han lealost, dinglande hanga pa vagen ut. Ratt kul faktiskt att ga ner for den oppna trappan till nedervaningen till det fulla dansgolvet pa vaningen under, dar allting stannat upp och man likt Moses delade roda havet, skapade en en och en halv meter bred ranna och till folkets jubel bar ut den hulkande mannen.
Alex var tacksam, och att att jag fick lite spyor pa byxorna var ett pris man val far rakna med efter en stund i rampljuset.