Skruttibangbangpahalsning och forlorad oskuld - Magpaj och marsvin

Nu ar det alltsa avklarat for forsta gangen, bordet stod dukat och den lilla krabaten tittade ledsamt upp pa mig fran tallriken. Gaffeln plockades upp och jag gick los pa den lilla kroppen. Jordnotssas och ris.
Det bestaende intrycket efter den exotiska maltiden ar att marsvin, eller cuy i det har fallet, i mitt huvud har lite for lite kott for att den skall vara vard att ta livet av. Jag letade och letade och tillslut fann man de muskler som en gang holl djuret i rorelse. Varken mycket smak eller mcyket kott, men i alla fall protein. Formodligen blir det mer mattade om man gor som husan Irene, hugger in pa allt som inte ser ut som ben, men fullt sa hungrig vet jag inte om jag var.

Ett par veckor hos Sebbes familj, forst i Lima och sen i Huancayo och pa nytt chansen att spara lite pengar, gratis boende och mat. Jag, som efter Patagonien var lite nojig eftersom slutsumman sag ut att hamna pa over femtio tusen, har fatt anledning att slappna av lite eftersom det nu ser ut att hamna pa nagonstans runt fyrtio.

Utekvallarna har varit manga och jag maste saga att det ar lite roligt att vara sa utstickande som man ar har. Alla som ska skaka hand, veta var man ar ifran eller bara uttrycka sin beundran (?) genom en harligt indiskret gloende blick som synar en fran topp till ta. Sahar i ett par veckor eller en manad ar det riktigt skoj, men jag kan forsta Sebbe nar han muttrar att jag bara skulle veta hur det ar efter ett ar. Bara det faktum att det, nar vi halsade pa Techy pa jobbet, var kollegor som glatt fragade hur vi tyckte att musiken hade varit pa Galeleo (bar och klubb) i helgen, tycker jag visar precis hur anonym man inte kan vara i denna varldsande. Det lar ha varit varre for ett par ar sen, men det vet jag inget om.

KVallarna i fraga kan ocksa sluta pa lite olika satt, men i Peru som hemma tar man garna sig nagot att ata. Nar man i ett land som detta inte kan hitta en hamburgare och nar dessutom Sebbe ar med kan man vara ganska saker pa att det blir tamales (kokad, hackad majs i kakor tillagade i majsblad) fran nagot gatustand. Tamales kan vara mer eller mindre lyckade, oftast valdigt goda, men det som gor det hela lite mer spannade ar franvaron av hygien och sunt (svenskt) fornuft vad galler mathallning.
Hittills har jag varit forvanansvart skonad fran magakommor, men nagongang skall ju vara den forsta. Det blev ett par dagar i soffan framfor teven (mer an nagonting annat for narheten till toan), sportdryck innan det la sig, och med det anda bestande menet, min skinnfladda anda, i atanke, tycker jag nastan att orala kaskadkastningar hade varit att foredra. Har fatt for mig att det gar over fortare da. Far hoppas att det var forsta och sista gangen. Tur i oturen att vi var "hemma".

Farden harifran ar uppskjuten nagra timmar sa jag far chansen att skriva lite, men ikvall bar det av till Ayacucho. Dagen har hittills bjudit mycket; bevittnandet av de sista minuterna hos en forgiftad golden retriver, och telfonnummerutbyte med en gammal vietkonglakare som har slakt pa Kuba, sa var dagen skall sluta? Det vet man aldrig...

Över och ut.