Det kommer tyvärr inte finnas någon möjlighet att åka trådbuss...

Knappa tio dagar har gått sedan det senaste inlägget, och den första riktiga perioden av bristande dokumentationsentusiasm har lagt sig. Likaså har min manliga-motsvarigheten-till-att-föda-barn-förkylning hostats ut i evigheten, bort från mina stärkta lemmar.

Som ni förstår är det en hel del som har skett och en hel del att avhandla, så det får bli så att jag tar vid där Sebastians senaste inlägg slutade.
Efter en händelserik resa från Porto Alegre hamnade vi så i Cordoba, beläget centralt i de norra delarna av Argentina. I skrivande stund är vi här igen efter att ha spenderat helgen hos våra vänner Palmer, Santi och Carolina i Rosario. Jag måste säga att man, när man kommer tillbaka känner sig hemma, trots de katter som man tidigare förbannat, och trots de klart osunda vanor som man till viss del adopterar. Framförallt är det staden som vi fattat tycke för. Både jag och Sebbe är överens om att om man kommit till ett lite mer ordnat hosting-hushåll, som till exempel Ale och Gonzalos (Montevideo) eller Alexandres (Porto Alegre), i en stad som denna, hade det varit bra mycket svårare att förmå sig att resa vidare.
På lördagen gick vi på något som skall vara sydamerikas (källa ej tillförlitlig) största klubb. kostateras kan att det i alla fall var det största jag har varit på, och förmodligen kommer sätta min fot i. En något bristande entusiasm från min sida på grund av sjukan blev dock en liten spoiler men allteftersom dryck intogs steg humöret.

Tillsammans med oss i den mcyekt lilla trean i Rosario bodde förutom vi och de tre värdarna, två ytterligare soffsurfare och tre vänner till "familjen" som nyligen blivit vräkta. Umgicks en hel del med de två andra utlänningarna Kieran och Diana som fattat tycke för varandra och slagit följe. Jag pratade ganska mycket med Diana som verkade sådär halvglad med att känna sig tvungen att resa med sin nyfunne vän. Det ursprungliga motivet med hennes resa var att följa sin förre pojkväns sista önskan och sprida dennes aska i de chilenska bergen. Han hade gått bort i cancer trettiofyra år gammal, och närvaron av den irlänska jättebebisen Kieran gjorde inte saken vidare högtidlig.

Så, Cordoba!
En härligt ungdomlig studentstad med universitet och fina promenadstråk. Stadskärnan är uppbyggd kring ett gågatecentrum där det alltid är liv och rörelse. Min dröm sedan tidigare har varit att göra något liknande med Stockholm och faktum är att, som Claudio berättade, idén är ganska ung även i Cordoba. En plan har utarbetats för att var eller vartannat år stänga av gatstump efter gatstump för att tillslut ha ett helt centrum för fotgängare. Stockholm nästa? Jag och Sebbe har som bekant en hel del tid för att utarbeta visioner på alla möjliga plan och de flesta kan nog betraktas som flum, men hur låter inte det här, tillsammans med trådbusstrafik och en mäktig vinterträdgård ovanpå slussen?

Jag har nu också hunnit ta mig in ett hundratal sidor i The Chock Doctrine och jag är chockad, inte förvånad, men chockad.
Jag måste säga att jag till en början störde mig på de subjektiva Michael-Moore-journalistiska dragen i sättet på vilket den är skriven, men när man lär sig att bortse ifrån det är faktan som kommer upp enormt frustrerande. Och då inte minst det faktum att man under sin skolgång aldrig fått reda på ett jävla jota. Det är dags för revolution! Inför det stundande valet av utbildning och yrke så bubblar läroboksförfattare upp som klart tänkbart. Jag tror att Sebbe, i sin frustration, är inne på något liknande, så varför inte lämna platserna som medförfattare öppna, till våra kunniga fäder att fylla. Pappa, vad säger du?

Och så nu till sist lite porr att fylla ensamheten med. När längtan blir för stor och inte ens bilderna på Sandra på facebook kan hålla de inre demonerna stången, har jag ett knep. Titta och njut.

Eriks våta dröm

Även Gud har dystra dagar?!

Efter ett par dagar med en riktig dipp bade mentalt och fysiskt har jag nu som det verkar atergatt till ett mer normalt tillstand. Jag hoppas verkligen att de har dalarna psykiskt i framtiden kommer att lysa med sin franvaro. Kanslan att inte kunna uttrycka det man vill och att inte kunna hanga med lika mycket socialt ar riktigt anstrangande och som med mycket annat sa blir det som en ond spiral nar man val pa ett eller annat satt fallit dit. Att sedan vara lattstott nar man har att gora med en sa sarkastisk gargong som de backpackandes ar inget jag vill rekommendera som uppiggande. Trottheten spelar ocksa sin roll i spelet. Forrmodligen ar det den som ar roten till det onda, men ibland ar det svart att se vad som ar honan och vad som ar agget. Mar jag daligt for att jag ar trott eller ar jag trott for att jag forsatter mig i nagon typ av sjalvomkande trans?
I och med att svaret far bli att sova pa saken blir dock fragan ganska given.

Vandningen kom efter ett par glas flytande psykofarmaka hemma hos en kompis till Suzuki. Vi hade klivit in genom dorren och motts av ett bekant ansikte. Vem stod dar om inte Rasmus (Razz), dansken fran Rosario. Jag maste saga att det blev ett forvanansvart kart aterseende och det faktum att han var ungefar lika avslagen som jag tror jag var en starkt bidragande faktor i mitt hastiga tillfrisknande. Tillfallig vardagsdepression gor sig battre i grupp. I alla fall jag kanner mig upplyft bara av tanken pa att det finns andra som har samma problem som jag, man ser lite mer objektivt pa saken.

Anledningen till att vi stannat sa lange i Porto Alegre, forutom att vi gillar var host, ar att det vankades Couchsurfing-traff. Handelsen utspelade sig pa en irlandsk pub och var en ganska tradig historia eftersom de flesta var fran staden och inte kunde dela med sig av sa mycket av nytta. Spelade mest biljard med lite folk jag kande sen tidigare.
Nar vi skulle de var det nagon kompis till Alexandre som var sa stenad att han bara satt och sov i ett horn. Alex var riktigt besviken eftersom hans uppenbart goda rykte pa klubbarna skulle fa sig en torn bara av att ha bjudit in personen i fraga. Vi var pa vag till en klubb och nar Alex i fyrtio minuter forgaves forsokt fa vakterna att bara ut personen i fraga lessnade jag och erbjod mig att fixa det. Jag svande upp honom pa ena axeln, och dar fick han lealost, dinglande hanga pa vagen ut. Ratt kul faktiskt att ga ner for den oppna trappan till nedervaningen till det fulla dansgolvet pa vaningen under, dar allting stannat upp och man likt Moses delade roda havet, skapade en en och en halv meter bred ranna och till folkets jubel bar ut den hulkande mannen.
Alex var tacksam, och att att jag fick lite spyor pa byxorna var ett pris man val far rakna med efter en stund i rampljuset.

Longing for kisses? Follow me!

Vaknat upp efter annu en natt med Alexandre och ganget pa galej i Poerto Alegre.
Alexandre, som med sina 1,50 möh, trettio ar, overkammade flint och hastsvans, inte ser sa mycket ut for varlden, vager verkligen upp sin ringa storlek med en enorm personliget. Jag tror jag aldrig forr traffat en sa sprudlande glad, omtanksam person, som verkligen genuint utstralar att han vill att man ska ha det sa bra som mojligt. Skont ar det ocksa att man aldrig kanner sig tvingad till att gora nagot, ga ut eller stanna inne, laga kak eller kaka ute. Man hela tiden har ett val.

Dagarna har bjudit pa allt och ingenting. Vi var pa vag till en pub for ett par dagar sen nar plotsligt alla i sallskapet vander sig om och skriker Run!
Vi springer en 2-300 meter innan de stannar och de kan forklara att de sett "a crazy guy with a gun". Sa subtila tecken som att han kommit gaende mot oss just dar just da med handen innanfor jackan var nagot som varken jag eller Sebbe ens reagerat over. Det poangterar aterigen hur bra det ar att vara med locals som vet vad de skall halla utkik efter och har vett att springa darifran.

Vi slot upp med Alex for att ata lunch, men forst efter att han varit pa banken for att betala en rakning (OBS! Räkning, nagot annat kommer inte pa fraga.). Klockan var val framat ett och nar han skulle skriva i inbetalningsblanketten fick han be Sebastian om hjalp. Hans hander skakade sa mycket att han inte kunde skriva.
Ar det nagot man ska vara orolig for ar det hans halsa. Han roker, festar i princip veckans alla dagar, kommer hem ett par timmar innan han ska ga till jobbet och star dar medan vi andra dricker vatten pa morgonkvisten och blandar en harlig halvlitersgrogg. Att han klarar av att skota sitt jobb ar ett under, och att husen som han konstruerar star upp tyder val endast pa att det ar datorer som skoter det mesta.

Porto Alegre ar en stad som bjuder det mesta. Vi spatserar som vanligt runt och erovrar till fots sa manga erfarenheter som mojligt, men har har vi ocksa pa riktigt fatt en glimt av nattlivet.
Nar man ar ute forbluffas man over hur stor attitydskillnaden ar mellan Brasilien, eller atminstone POA, och Sverige. Har delar man dansgolvet med bogar, flator, hardrockare, bimbos, emos, artonaringar och femtioaringar. Och det funkar! Man kan lite nedslaget konstatera att svenskar pa den punkten ar ganska kategoriserande. Alla har sin plats och sin klubb, och utrymmet for gransoverskridande ar inte lika stort som har dar alla roar sig tillsammans.

Bogarna har i alla fall javligt bra smak! Min MPC (Multi Purpose Cloth) har an en gang visat upp ett nytt anvandningsomrade, denna gang som homoerotiskt blickfang. Tror fan aldrig att man fatt sa mycket, lat oss kalla det, hm, positiv respons som har. Kanske ska man sadla om?:)

For att aterga till den fantastiska oppenheten sa ar val det mest talande exemplet att smaplufsiga kvinnor i medelaldern, eller vem som helst for den delen, faktiskt far ga runt och ha pa sig platasandaler, paljettights och magtroja med texten "You wanna take my virginity?".
Faktum ar att de bristande engelskkunskaperna pa den har kontinenten genomgaende ar valdigt roande. Stora som sma, unga som gamla, gar tjejjerna omkring med tryck som skulle lamna ovriga pa planeten dubbelvikta, av en eller annan anledning.

Till er talmodigt vantande...

... inlagg kommer. Ligger lite efter i dagboken, men de kommer.
*Edit. Har kommit, titta längre ner..

Flikar in med en kort observation.

Sitter pa ett Internetkafe i Porto Alegre pa brasilianska kusten, en stad i de sydligaste regionerna av landet. Till hoger star en pojke i sjuarsaldern och tittar storogt pa mig, cirka tjugo centimeter bort. Mannen till vanster om mig tittar ogenerat pa nakna skolflickor, chattar med en kompis och vantar talmodigt pa att bilderna, filmerna och lajvshowerna skall ladda med den daliga uppkopplingen. Har i landet dar tajts ar hogsta mode, ar det snarare regel an undantag att oppet visa sina kottsliga lustar och i varje tidningsstand lyser rad efter rad med tidningar och piratkopierade DVDer med lattkladda omslag. I dagstidningarna finns dessutom nagot som till synes motsvarar "page 3 girls" men som vid narmre granskning egentligen ar en annonssida for prostituerade.

Ajaj, nu ar det frun och barnen som ar pa skarmen...

Vi pratade lite med Pablo och hans flickvan om hur kulturen var, och det var snarare sa att de var mer shockade av var forklaring av vart samhalle, an vad vi har varit sahar langt av det vi sett. Man kan bara lugnt konstatera att skillnaden inte bara bestar i ekonomi, som jag varit inne pa, utan att den allmana toleransnivan fran den feminina delen av befolkningen ar mer flexibel, om man skall uttrycka det diplomatiskt.
Eller som Pablos flickvan sa:
- "Machism is not always something negative..."

Man orkade inte riktigt fortsatta diskussionen. Man far ta in, sortera och bearbeta de intryck som kommer langs var krokiga vag. Lat oss saga att vi pa den har punkten i alla fall inte riktigt ar villiga att ta seden dit vi kommit.

Krokodiler, marsvin och en sur svensk...

- Nej, ni får inte gå av här. Ni ska till hennes hus!

Med rynkade ögonbryn fick vi acceptera det faktum att busschauffören inte tänkte öppna förrän vi kom till huset där den tjocka damen längst fram i bussen bodde. Ingen av oss förstod riktigt vad som hände innan vi följt med henne hem och fått det förklarat för oss. Karin Jenssen (!) var syskonbarn till Carmen som vi bott hos, och hade hört teles om oss. När hon sedan sett oss och gissat vilka vi var så hade hon bestämt att vi skulle hem till henne. Att hon satt på samma buss som oss var dck tydligen bara en slump.
Vi slog upp vårt nyköpta tält och premiärsov, men först efter ett par empanadas som huset bjöd.

När vi efter viss möda dagen därpå köpt mat och tagit ut pengar (det fanns ingen automat) så bar det av till etappens riktiga mål: Nationalparken Mburucuya. Vi blev skjutsade på ett pickisflak någon timme innan vi kom fem till "campingen" som låg i anslutning till parken. 24 timmar senare skulle vi hämtas och resten fick vi sköta själva.

"Men vad var det där?" Jag vaknade med ett ryck. Något hade krupit in under min arm och gled iväg lika snabbt som den hade kommit dit. Vad det var? Förmodligen får jag aldrig veta, men jag kan säga att jag var glad att det i alla fall var en tältduk mellan mig och det okända som kommit från mörkret och hälsat på mig där jag låg i min sovsäck och nu försökte somna om till ljudet av syrsornas gnisslande, fåglarnas skrik och vindens sus i trädkronorna.

Krokodiler, jättemarsvin, en grön orm, tre bältor, slagsmålande apor, utrotningshotad passgångande räv. Vi såg ändå en hel del djur när man tänker efter.
Just här är skogen inte så speciell men få kan säga att de bott i tält i krokodilområden.
Det finns ett gammalt gods som förr ägdes av en dansk vid namn Pedersen, men allt är nu donerat och ägorna en del av reservatet. Pallde apelsiner i trädgården till den övergivne kolonialherrgården. Sura var de, men kul var det.
Det verkar som om de håller på och restaurerar alla byggnader vilket är kul.

Vaknade i tältet och det var som väntat jävligt varmt. Frukost blev frallor med majonäs och vatten, ingen succé men det dög.
Vi drog iväg på den andra snitslade slingan och hemsöktes på vägen av en osannorlik exkrementlusta. Tanken att rengöra sig med blav som visat sig vara giftiga lades snabbt åt sidan och eftersom nöden som bekant inte tyglas av någon lag, fick ett hörn på sarongen sätta livet till.
Den stora träskliknande sjön vid stigens ände var visserligen inget att hurra för men den myggfria bryggan, och den fläktande brisen blev lite välbehövlig avkoppling i den trettioemgradiga hettan.

Vi slöt upp för lunch med en schweizare som vi mött för lite lunch. Hn hade kommit dit med en vanlig taxi och betalat $60 tur och retur, något som gjorde mig jävligt härsken. Vi hade fått betala $300 till Carmens släktingar...
Under tiden vi väntade på att bli uppplockade såg vi några fina åarakiter och en till bälta.
När vi kom tillbkaa tog vi upp prisfrågan med fam Jensen som förklarade sig med att de faktiskt var legitimerade guider och när vi sagt att vi skulle natta över också avsagt oss guidningen. Något som vi ändå fick betala för, för båda dagarna! Detta med förklaringen att han faktiskt hade följt med och lämnat och hämtat oss. Lite tur att jag inte kunde förmedlia vad jag kände för då hade det nog kommit ut både vad jag tycker om ockerpriser och vad jag tycker om att ge pengar till människor med tjocka fruar med hundögon.
Vi fick fter lite gnällande i alla fall $60 tillbaka. Det var alltid ngt men gjorde mig knappast gladare.
Vi drog fort som fan till bussen till staden Mercedes. Egentligen bara ett sätt för oss att komma till nästa nationalpark, men liksom bränt barn skyr elden så har vi bestämt att bara sova här på ett hostel i några nätter. Orkar inte med att betala ännu mer med risken att det är något vi redan sett i Mburucuya.

Passgang i Paraguay

At middag med Pablo och han tjej igar. Riktigt trevliga manniskor, oppna och inte sa paklistrade trevliga. Skon omvaxling efter dagarna hos Gabriela . De pratar dessutom engelska. Skont att for en gang skull kunna visa vem man ar, uttrycka kanslor och bara helt avslappnat prata utan att staka sig.

Klockan ar atta och jag sitter pa Plaza de los Heroes i Asuncion, Paraguay. En kvinna star och mortlar mynta och luften doftar av angorna. Har i Paraguay dricks namligen en annan sort av mate kallad Tereré. Mate dricks vanligtvis hett, men i de har trakterna ar klimatet inte sa inbjudande till att dricka en het dryck, sa darfor gor man den iskallt laskande med en gnutta mynta eller citronmeliss. Dock pa samma teliknande grundört. Den termos som i till exempel Montevideo hindrade vattnet fran att svalna ar har giganstiska for att rymma is som kyler vattnet. De olika dryckerna dricks pa smma satt med bombilla.

Vi tog nattbussen som en utflykt hit for att fa nittio nya dagar till vart turistvisum i Argentina och i viss man ocksa for att i alla fall fa en glimt av Paraguay. Forsta anblicken ger intrycket av ett bra mycket mindre utvecklat land an bade Argentina och Uruguay. Dock sakert en mer sann bild av hur Sydamerika till stor del ser ut. Stora ekonomiska skillnader och en mer utpraglad fattigdom pa ett mer ogenerat satt. Ogenerat och in your face, men jag far kanslan av att det har ar mera arligt. Raderna av smutsiga skoputsare pa stortorget som till skillnad fran sina frander faktiskt kan tjana sitt uppehalle och forsorja sin familj. Man slas av att det stora flackfritt kliniskt vita presidentpalatset med sin prunkande tradgard och den hypermoderna nybyggda kongressbyggnaden faktiskt ligger vagg i vagg (vi snackar tiotalet meter) med de skjul som bildar kakstadsstadsdelarna. I en stad som Buenos Aires hade detta varit otankbart, men hit har tanken pa segregation i form av uppdelande inte natt. Visst finns det rika och fattiga grannskap, men i innerstaden lever alla i princip ovanpa varandra, och da inte bara i form av medelklassen och uteliggarna.

Vi vaxlade in 100 argentinska pesos, cirka 230 svenska kronor, och fick ut 130000 paraguayanska guaranies, sa det har nog varit en ratt saftig inflation fram till idag. Jag har intagit mitt livs, enligt sedelvalorerna, hittills dyraste maltid som gick pa dryga 52000. Gott var det.


Har kopt ett talt! Sa nu blir det till att campa i nationalparken Mburucuya som ar nasta mal pa var fard.

Stjärnsmällen alt. Psykologens psykos

I och med att vi faktiskt for en gang skull var i en storstad pa helgen sa tog vi tillfallet i akt for att roa oss lite. Vi ringe Pablo, en Couchsurfingkontakt vi letat upp och bestamde att vi skulle ga ut tillsammans. Fran borjan var tanken att vi skulle sluta upp pa nagon klubb med tre utbytesstudentjejjer som vi traffat, men efter forfesten hemma hos Pablos kompis Pedro och hans forsupne far sa fick vi VIP till nagon annan fest i stallet. Hela ganget som var pa forfesten, trettiotalet ungdomar (vuxna?), var riktigt trevliga och vi blev val omhandertagna.
Vi tog oss till festen i bil som har uppenbarligen framfors i saval nyktert som onyktert tillstand.
Vi kom till ett stort talt fyllt med manniskor och Pedro forsag oss med dricka. I och med att de flesta inte kan engelska sa blir det vissa svarigheter med spraket, sarskillt i dunka-dunka-miljo, men tillslut hittade jag nagra att prata med. For mig ar det lite knappt att traffa fardiga 25-ariga tandlakare och advokater pa krogen, men det ar tydligen bara att vanja sig vid att man ar den enda utan ett riktigt yrke, nagot som inte gor sa mycket nar man faktiskt ar utlanning.
Pa vag hem drog det ihop sig till brak och bara nagra meter ifran oss blev en kille sparkad medvetslos. Man blev rejalt skarrad men det var aldrig nagon fara for var skull. Jag var for min egen skull tvungen att sta kvar och se att han kvicknade till, och smallen maste ha varit sa brutal som den sag ut for det tog sakert fyra-fem minuter. Polisen skingrade den bangstyriga massan med att skjuta nagra ganger i luften med ett pumphagelgevar.
Som sagt ar det mer regel an undantag att ta bilen till och fran krogen sa att ta sig hem var inga problem. Problemet bestod i att gora det hel. Vi kom i alla fall hem, i var sitt stycke, vid sju-tiden och vaknade till ett dukat bord och släktlunch med hela familjen Mauriño. Riktigt gott!
Man kanner sig ganska oartig men uppenbarligen ar det inga problem. Oli, sonen, kom upp efter oss och han ar en bra bit over trettio, musiker, bor hemma, kommer och gar som han vill, driver omkring, krokar, sover, ater, roker...

Utflykt till Barrancas med Patricia, en av Carmen och Marios dottrar och hennes familj. En riktig hojdare om det inte hade varit for alla mygg. Vi fick i alla fall bada i Parana!


Da en andra dotter skulle komma pa besok var vi tvugna att flytta ut. Vi drog vidare till en couchsurfingtjej som vi haft kontakt med och flyttade in dar ett par natter. Gabriela visade sig vara en riktigt frustrerad 27-arig (!) psykologistudent. Man kan verkligen ifragasatta motivet med att hon tog emot oss. Man blir sallan sa illa till mods som nar man far kanslan av att man inte kan sta till tjanst med de tjanster som efterfragas. Hon ringde over en kompis for en promenad langs med Costaneran (strandpromenaden). Det var tidigt valdigt uppenbart vad det var fragen om sa jag forberedde mig pa det varsta och tog det med ro. Jag och Sebbe hade utan tvekan roligt, men man blir helt klart stord nar hon efter var modesta diss sitter dar mitt i natten nar vi gar och lagger oss och ser ut som en ledsen hund. Jag kan med gott samvete saga att jag itne kommer att sakna henne, men motet som sadant har varit klart intressant. Dock ledsamt att se sma manniskor.
For att helt sonika spotta ur sig en fordom sa ar det val foga forvanande att hon utbildar sig till just psykolog. For varfor ta hand om sina egna problem nar man kan koncentrera sig pa att drunkna i andras?

En lovsang

Argentina har världens bästa glass!

Kort resumé

Vi tog alltsa nattbussen fran Iguazu till Corrientes for att spara lite pengar och till viss del ocksa for att fallen var det enda som staden hade att erbjuda.
Resan fick ett abrupt slut da foraren vackte oss och sa att vi var framme och att han faktiskt ville komme vidare. Gasnak snallt att se till att vi kom av.
Vi satte oss pa ett kafé ett par timmer for att lata oss sjalva och staden vakna till liv.
Efter en snabbgenomgang i turistbaset gav vi oss av mot Museo des Artesanos, hantverks- och handarbetesmuseet.
I och med att klockan bara var tio var vi de enda dar och en man visade oss runt . Han fragade om han kunde fa nagra svenska mynt till samling sa jag gav honom ett par kronor.
Museet var mer en levande utstallning an ett museum och ett par, tre hantverkare visade glatt upp vad de holl pa med. Sebbe fragade om det var nagon som kunde visa hur man virkade en "hackie" sa en kvinna kom for att hjalpa till.
Det visade sig att kvinnan hade en brorsdotter i Sverige, och for att komma ihag i vilken del ringde hon sin mor. Akersberga! Modern blev dock sa exhalterad att vi blev inbjudna till den varje fredag aterkommande slaktlunchen dit aven utbytesstudentflickans foraldrar skulle komma.
Vi gick en svang och gottade oss at vart flyt medan kvinnan, Maque, jobbade sin sista timme.
Hemma hos foraldrarna stod allt uppdukat nar vi kom och jag kan glatt saga att hemmagjorda empanadas, candelonis och fruktsallad ar en riktig hojdare.
Fadern, Mario, visade sig vara en av Argentinas mest kanda karrikatyrtecknare och publicerade sedan 40 ar tillbaka dagligen komiska politiska teckningar, framforallt i regionens (Corrientes) storsta dagstidning. Huset speglar formodligen ocksa hans kandisstatus; stort och belaget i ett fint grannskap.
Stamningen runt bordet bland kusiner, broder, systrar, mor- och farforaldrar var mycket god.
For att som mangen gang forut falla in i klyschan "varlden ar liten" kan jag beratta att tjejjen som ar pa utbyte i Sveriga bor hos en gammal pojkvan till Mina. :) Som sagt... Vad skall man saga?

Kvallen spenderades med familjens utbytesstudent Jessica fran Minnesota och hennes vanner, Anna fran samma stat och Helena fran Nykoping.
Hamburgare och glass vid Rio Parana.

Glomde beratta att vi faktiskt halsade pa viceprecidentens fru och i samma veva blev intervjuade av lokantidningen under tiden vi vantade i museet.

Sa ligger man har i en stor sang hemma hos Chaque (Marios artistnamn) och Carmen, efter att ha blivit inbjudna att sova ett par natter (och fatt egen nyckel) innan vi formodligen skall flytta in hos en CS-tjej nagonstans i stan.

Annu en dag nar man forundras over gastfriheten och viljan att hjalpa. Man kan bara hoppas att man i framtiden sjalv kommer vaga gora detsamma for framlingar som kommer till Sverige.

Sov gott!