Moder jords massiva

Efter ett somnigt och olidligt varmt mellanlandningsdygn i Posadas vandes blicken mot den senaste veckans strapatsers verkliga destination; Iguazu. En maktig parilla intogs for andra dagen i rad pa en kvarterskrog vid terminalen innan vi tog nattbussen.

En parillada ar argentinas stolthet och ar egentligen bara en stor grill, men vilken grill sen. Har nere kan man ga pa Lammet & Grisen sju dagar i veckan om man sa onskar, valja och vraka vid grillen, ata sig matt och sedan ga darifran, visserligen 35SEK fattigare, men med mat (kött) i magen for i alla fall ett par dagar framover.

Vi kom fram till Iguazu vid halv sex och lade oss for att sova pa varsin bank utanfor terminalen. Ingen skonhetssomn direkt, men vi fick i alla fall sova ytterligare ett par timmar innan polisen kom och korde bort oss vid attatiden. Griniga javlar:)
Ett helt fantastiskt tropiskt askovader drog over medan vi vantade pa att Johan skulle komma fran Buenos Aires och jag skulle tippa att det i alla fall kom en 100 mm pa de tva timmarna vi vantade. Man kunde inte prata inne i den plattakstackta terminalen.

Dagen darpa gick vi upp tidigt for att ta 7:40-bussen de tjugo minutrarna bort till nationalparken. Vi hade traffat en irlandsk kompis fran BsAs pa hostalet, Peter, sa han hangde pa.

Att saga att fallen var haftiga ar en underdrift! Detta skall upplevas! Att fa se, hora, kanna danet ga genom kroppen ar en upplevelse utan dess like. Och vyn som moter en umder tiden man avverkar de milslanga gangvagarna gar inte att beskriva. Vattenfall sa langt ogat nar, stora, sma, hoga laga, i olika etapper nedfor de branta, gronskande klippvaggarna. Apor, nasbjornar, tucaner, marsvin, meterlanga odlor.
Forhoppningsvis blev nagra av bilderna sa bra att de i alla fall kan ge en liten uppfattning for er darhemma hur maktigt det ar.

For att verkligen uppleva krafterna som var i rorelse tog vi turistbaten in i fallet, och det var verkligen vart varje krona.
Vi varderade risken att det skulle vara en turistfalla som vard att ta, efter viss overtalning fran en av biljettforsaljarna som visade oss ett foto over hur fallen brukade se ut och forklarade att det som det sag ut idag, efter allt regn, var fyra ganger sa mycket vatten. Det ar klart man inte ville missa det. Ut i vattnet bar det.
En otroligt maktig upplevelse att fa kanna, kanna, kanna vag efter vag skolja over oss, och sedan in i fallen. Aah... Ingen nojespark i varlden kan sla det.

Portiern pa vart hostel hade tipsat oss om ett litet vattenfall i utkanten av omradet med en naturlig pool nedanfor dar man kunde bada, sa framat eftermiddagskvisten nar vi kande oss klara med fallen promenerade vi dit. Tre kilometer in i djungeln pa en slingrande lerig, ode skogsstig, dar halvdecimeterstora myror delade var vag tillsammans med solbadande varaner och farggranna ormar som fick skrammas ivag nar de lag i vagen for den modiga kvartetten.
Vi kom fram och tog genast av oss kladerna for att tvaga vara trotta kroppar i vattnet som efter tolv meter slog emot oss i ett enda stort erotiskt mote med naturen. Det ar inte alla som har näckat i en nationalpark:) Man kan lugnt saga att de andra turisterna som vagat sig dit fick en smarre chock nar de sag oss. Positiv eller negativ, vem vet? Jag har i alla fall hort att ariska vattenväsen ar ganska ovanliga i de ha trakterna.
En tysk man fick lov att ta lite bilder som formodligen ligger pa Johans profil pa facebook. Kanske kan ni fa er sig en glimt.

Tillbaka i byn blev nu fragan: Sao Paulo eller Corrientes?
Johan skulle till Sao Paulo och Sebbe var lite taggad, men tillslut blev det anda Corrientes eftersom bussen Osterut redan gatt. Snabbmiddag pasta bolognese och sova pa bussen. En extemt intensiv dag var till anda och det hade nog inte gatt fem minuter innan vi bada sov som stockar.

Liftandes genom en kontinent

Har lamnat Carlos lugna boning, Elise och Cecile, och ar aterigen pa resande fot.


Hade jattetrevligt den sista dagen i Federacion med alla de andra. Spanskan har gatt ganska mycket framat tror jag, inte minst att forsta, men snacket kommer sakta men sakert ocksa. Lite lustigt kanns det allt att lara sig sitt fjarde sprak genom alla de tre andra...

Fick skjuts till landsvagen och hann knappt komma ur bilen forran vi fick napp: En veckopendlare i fyrtioarsaldern...

Overlater den mer detaljerade skildringen av bilresan till Sebbe eftersom han, aven om jag forstod det mesta, av naturliga skal har mer att beratta.

Tengo hambre... Estoy cansado...

Regnet oser ner. En bra ursakt till att plugga lite.

Det har varit lattare att blanda franskan och spanskan idag, formodligen for att man fatt lite mer somn an natten till igar.

Vi gjorde en grym soppa som blev en riktig succé. Vi forklarade att vi i Sverige kallade en sadan graddig gronsakssoppa fransk, nagot som fick Elise och Cecile att se rott. Vi fick lite bannor och de rattade oss och preciserade med att den snarare var Normandisk. "Alla fransman har faktiskt inte gradde i maten". Nähäpp...

For ovrigt har alla i vart fem man stora hushall, visat sig klicka ganska bra, bra mycket battre an jag gav sken av igar. Somn ar bra som sagt.

Bokhandlaren i Federacion

Ar nu tjugo dagar sedan vi tog vara ryggsackar och lamnade allt i Sverige. En tiondel av var resa ar avklarad och det mesta ar frid och frojd.

Efter tre dagar och tva intensiva natter, lamnade vi Palmer, Nacho, Santi, Yankee o9ch de andra i Rosario. Visst hade man garna stannat langre, for staden i sig var en riktig parla, men all cigarettrok, alla majaangor och uteblivna maltider blev inte riktigt hallbart i langden. Kanske aker vi tillbaka, men i sadana fall for att fa uppleva det omtalade nattlivet med allt vad det innebar. Det sags vara det basta i Argentina.

Jag har fatt nagra konstiga bett av nagra sma myror som jag inte riktigt tal, sa det ser ut som om jag har masslingen. Man skall inte sova direkt pa graset i parker, PING, en erfarenhet rikare. Det kliar i alla fall forjavligt.

Vi kom fram till Federation klockan nio pa morgonen efter atta timmar pa nattbussen. Aven om bussbiljetterna har ar forhallandevis dyra sa maste jag saga att standarden pa bussarna hittillsar valdigt hog, aven med svenska matt matt (schack matt osv.). Skona mjuka saten som kan fallas ooch mycket utrymme for benen. Att sedan det nastan aldrig ar fullt sa att man kan ta tva saten gor inte saken samre.
Vi motte upp med var vard Carlos i hans bokaffar i det lilla centrumet, vilket egentligen bara bestod av en butikskantad gata dar utbudet ocksa speglade storleken pa byn vi bor i. Huset i vilket vi ar inackorderade ar en mysig liten stugai utkanten av stan, med en liten tradgard stor nog att innehalla ett forvuxet kryddland och ett kladstreck (kladsträck? definitionsfraga?). Riktigt skont med lite tid for rekreation utan att kanna att det ar nagot som maste ses eller goras. Och tystnad, nagot som det verkligen inte erbjods sa mycket av, varken i Buenos Aires eller i lagenheten i Rosario (fullt os, medvetslos (bokstavligen, av katterna att doma; pa natten hyperaktiva, pa dagen lika stenade som alla de andra)). Att bara sitta och skriva pa grasmattan. Life as it should be.

Vi installerade oss i huset och fortsatte direkt till de varma kallorna, stans stolthet, dar jag fick mig en valbehovlig dusch efter fyra eller fam dagar utan.
Med oss i hos Carlos bor ocksa tva fransyskor, Celine och Elise, vilket till en borjan kandes helt vardelost. Den forsta timmen ensamma med Carlos gick sprakmassigt jattebra. Jag interagerade till och med med nagot som skulle kunna likna meningar. Nar sedan fransyskorna fick nys om att jag pratade franska vandes allt upp-och-ner. Da man tidigare fatt chansen att sitta i bakgrunden och langsamt ta in allt, blev nu till att allt skulle forklaras pa ytterligare ett sprak vilket for mig mer eller mindre innebar mental hardsmalta. Visst att spraken ar lika, men att blanda dem utan att kunna vare sig det ena eller det andra sarskillt bra, gar inte. Allt det tank som man fatt fortranga fram till nu for att det tillhort franskan, kom aterigen upp till ytan.

Perspektiv

Sitter pa ett Internetcafé i Rosario fem timmar norr om BsAs, mest kand for att ha fostrat personer som Che Guevara och Lionel Messi. Vi kom hit igarkvall och har efter en liten rundtur i staden spenderat natten tillsammans med katter och bohemer i en liten skitig knarkarkvart inte sa langt fram centrum. Det ar formodligen det har som ar couchsurfing. Nu far man verkligen chansen att hoja sin toleransniva, nagot som jag tror ar ganska bra infor kommande strapatser.
Diverse angor inhaleras, nog for att det ar passivt, men jag kanner redan nu att mentaliteten med "allt for konsten" (roka, boffa, knapra, snorta eller freebejsa vad man an kommer over), inte tilltalar mig i mer an ett par natter. Behover jag ens saga att alla i ganget titulerar sig musiker eller konstnarer pa nagot satt? Jag borjar sa smatt fa en personlig uppfattning att bygga kring sjalvutnamnda missforstadda genier, for jag kan i alla fall lugnt saga att jag inte helt forstar mig pa levernet. Daremot vet jag inte hur genialisksa jag tycker att de ar.

Staden ar dock en riktig hojdare. Milslanga promenadstrak som stracker sig utmed floden Parana dar manniskor i alla aldrar motionerar, filosoferar eller bara hanger vid nagon av de statsfinansierade ungdomsgardarna, gamla upprustade lagerlokaler i hamnen. Tempot ar inte alls lika hogt som i BsAs vilket passar bade mig och Sebbe ganska bra. Julian som vi bor hos ar arbetslos sa vi kommer formodligen fa oss nagon promenad idag ocksa.

Imorrn drar vi vidare mot Iguazu dar vi ska traffa Johan nasta tisdag.

Kramar!

Sup-för-barnen - Ett vinnande koncept!

Har precis ätit lunch lagad i hostalets restaurangkök. Så som många gånger förr har en lång natt resulterat i en lång dag. Vi har fått lite special treatment eftersom vi verkar vara de enda som lagar mat på det här stället. Det finns ett gästkök, men där det förr stått en spis finns nu bara ett gapande hål i inredningen och plomberade gasledningar, vilket har resulterat i att vi fått ta det stora köket i besittning. Jag kan inte säga att någon av oss är särskillt besviken. Sex brännare, härligt stora kokkärl och massvis med kryddor som vi får plocka av.

Veckans skolgång har faktiskt varit riktigt givande. Jag fick som sagt hoppa upp en nivå svårighetsmässigt och det har enbert varit positivt. På fyra dagar tycker jag att jag har fått ganska bra grepp om språket, en ganska lagom grund att bygga på. Helt klart hade det varit bättre om jag fått gå en vecka till, något som var på tal, men då det brittiska paret i gruppen skulle dra vidare hade gruppen blivit för liten. Visserligen hade jag och kanadensaren Stephan kunnat gå ensamma, men då hade de fyra timmarna varje dag plötsligt blivit till två eftersom "varje elev får mer tid med läraren". Bullshit.. Att dessutom priset hade varit detsamma som för fyra timmar avgjorde saken. Övningsboken har jag ju kvar så det får bli självstudier framöver. Eventuellt blir det så att jag tar lite lektioner när vi kommit så långt som till Peru eller Ecuador där det är billigare och lärarna inte snackar engelska. Svårare, ja, men förmodligen mer givande. Jag köpte Greven av Montecristo för någon vecka sedan. En lättläst, kortad version med mycket plats för anteckningar i marginalerna. Även om det kommer ta hundra år så är det nog grymt för ordförrådet.

Har genom skolan träffat mycket nya människor så man börjar skapa sig något av en umgängeskrets vilket är jäkligt kul. Buenos Aires som stad är jättevacker med mycket gamla byggnader och kolonialarkitektur, men annars är vimlet som var som helst. Jag kan inte påstå att städer så stora som den här ger mig särskillt mycket, har man varit i en så har man varit i alla. Det är svårt att få någon riktigt bra överblick, både mentalt och socialt, geografiskt och solidaritetsmässigt ryms det så oändligt mycket. Det ekonomiska spektrat är så brett att man inte riktigt vet var man ska lägga krutet. På ett sätt känns det skönt att vara så anonym som man är och på andra sätt inte. Flyktiga kontakter medför ju att man aldrig kan räkna med något, men å andra sidan är det inte någon som begär något från dig.

Vi kom, i onämnt tillstånd, hem halv sex i morse efter en intensiv barrunda som inleddes med ett "ät-och-drick-så-mycket-du-vill-på-en-timme"-jippo. Inget koncept jag kan rekommendera, men hälften av inträdet gick till tidigare nämnda barnhem där vi känner några av volontärerna, så syftet med supandet var i alla fall nobelt:) Sup-för-barnen är kanske något som vi skall ta med oss till Sverige. Inte så hymlande som man är van vid, men det borde bli en riktig höjdare. En, i dubbel bemärkelse, full finlandsfärja kan nog lätt samla in till åtminstone ett par tusen mål mat.

Dagens aktivitet är fest hemma hos två norskor från skolan. Gissar att hela gänget kommer att vara där så förmodligen blir det riktigt trevligt.

Kramar!

Och gurkans majestätiska sång ebbade ut. Och en dag av lärdom tog vid. *Erik 14:10

Så är man tillslut i Buenos Aires. Vi kom fram med båten någon gång vid 14 lokal tid igår eftermiddag och anslöt genast till Johan och checkade in på hans hostel. Det visade sig tyvärr att våra kontakter inte var hemma för tillfället så det får bli här nu i någon eller några nätter. Helt ok boende i en stor sovsal med tjugo andra, fritt internet, och frukost inkluderat i de cirka 65 kronorna per natt. Hittills har jag inte pratat med så många i dormitoriet men jag förundras redan över hur många olika människoöden förrenas i jakten efter en flyktig dröm om insikt och självuppfyllelse.

Gårdagkvällen bjöd på full fart från start. Vi träffade några av Johans kompisar från skolan och gick senare till en dunderfestlig (ja, smaka på det uttrycket) trumkonsert. Det skulle vara en av BA's mest kända och mycket riktigt var det också en redigt lång kö redan när vi kom, säkert 200 meter. Det gick dock ändå rätt fort när de väl släppte på och väntan var verkligen inte förgäves. Två tusen pers i extas dansandes till 25 man starka kongas-, gurk- och bastrummeorkestern. Spelningen pågick i ett par timmar och jag kan säga att bara ett av koklockesolona hade varit värt inträdet. En jäkla upplevelse! Sen attt det hela arrangerades i en gigantisk övergiven industrilokal gjorde inte saken sämre.

Skrev in mig på Johans skola idag för att få lite mer kött på benen vad gäller språket. Jag blev först satt i nybörjargruppen, men efter tjugo minuters harvande med bokstäver blev jag rätt glar när skolledningen kom och sa att jag skulle få byta till en mer avancerad grupp. Nu går jag med de som har gått ett par veckor och faktiskt kommit in på det som jag kom dit för att lära mig. Egentligen var jag knappast bättre än de i nybörjargruppen, men skillnaden i ambitionsnivå var klart märkbar. Nu går jag med två britter och en kanadensare som är jättetrevliga. Den största risken är väl bara att man faller in i deras klart intressanta brytning (läs tokigt dåliga uttal). Sen märker jag att jag har väldig nytta av att jag pluggat språk tidigare, inte minst att man kan gallra. Har fått ett jäkligt bra kompendium och tycker faktiskt att jag har lärt mig nya saker bara på de tre timmarna idag.
Om jag tycker att det är värt det överväger vi att stanna så att jag kan gå en vecka till. Jag vet att jag behöver det, men jag försöker intala mig själv att det är värt de 130 USD det kostar. Man börjar bli snål som fan när det kommer till "onödiga utgifter".

Hannas 3-3-3-hemlängtansteori är för mig snarare 1-10-osv. så idag har det med andra ord varit lite tungt. En eftermiddags filosoferande och skrivande i lobbyn har dock gjort gott. Har aldrig skrivit ner vad jag tänkt förut men det är ett klart bra sätt att få ur sig saker som gnager, jag blir bättre och bättre på det. Trist att inte ha någon att ta ut sina aggressioner på bara...

Jag börjar mer och mer förstå hur mycket man uppskattar vardagen hemma och kontinuiteten i densamma, att veta och att vara trygg. Inte med detta sagt att jag på något sätt känner mig otrygg, men jag tror att de flesta kan förstå trots motsägelsen. Att börja skolan känns skönt. I Montevideo hade vi Ale's och Gonzalos lägenhet som utgångspunkt och någonstans att känna sig hemma. Här i BA kommer vi nog inte att ha samma stadiga bostad, men att då känna att man har skolan känns skönt. Sakta men säkert börjar jag vänja mig vid att vara på luffen, men till att känna sig hemma i det, och sig själv, är vägen lång.

Nu kom Sebbe tillbaka också efter en liten session med vår nyfunne vän Ben på ett ungdomsgård för lite yngre barn där man fungerar som någon slags lekfarbror. Efter skolan pallade jag inte riktigt att hänga med, men imorgon skall jag försöka gå dit och se hur det är.

Kramar!

Pa vag igen..

Efter en vecka i Montevideo vands blicken mot Buenos Aires. Kanske stannar vi sa lange som en vecka dar ocksa om jag hittar nagon intensivkurs i spraket. Kanner mig lite handikapad, men det gar battre och battre. Skall forhoppningsvis bo hos TV-producenten vi traffade i Punta del Dioblo, vi fick hennes nummer och adress. Annars har vi traffat en jakligt trevlig kanadensare som undervisar engelska i BA som vi kan bo hos.
Planen att ta oss upp mot Iguazu, vattenfallen i norr, tillsammans med en kompis kompis fran Sverige.

Kul att sa manga kommenterar. Kanns skont att ha er i ryggen nar man ar ute pa aventyr.

Östkusten, valar och gratis mat.

Så kom dagen for var forsta field trip. Tog bussen upp längs östkusten mot Punta del Este och Punta del Diablo, en resa på ungefär fem timmar. Man fick verkligen chansen att se Uruguays natur vilket var välkommet efter ett par dagar i stan. Mil efter mil av betesmark breder ut sig över de gröna kullarna och man börjar verkligen ifrågasätta om det verkligen är det bösta att köpa den dyra svenska oxfilen hemma i Sverige. Om en svensk ko skulle komma hit skulle den få en smärre chock av lycka da den såg de oändliga gröna fälten. Under de fyra, fem timmarna vi åkte så var det utan att överdriva 85% betesmark, från horisont till horisont. Avskiljda med lite skuggande träd. Och inte fasen ar det manga djur i samma hage, mer som 100 kreatur/kvadratkilometer. Och här går dessutom alla djur tillsammans. En härlig syn att se kor, hästar, får och höns samsas i en hage. Det är nästan så att man blir sentimental:P
I övrigt kan jag nämna om naturen att luften är härligt välkomnande och frisk. Det brukar ju annars vara så att man, när man kommer utomlands, tycker att det luktar annorlunda än i Sverige, men här är så alltså icke fallet. Väldigt skönt faktiskt.

Vi anlände till Punta del Diablo för att upptäcka att en sovande fiskeby var allt lågsäsong hade att erbjuda, något som passade oss ganska bra. Annars skall byn vara en av Uruguays mest besökta badorter, dit alla Uruguayaner med självaktning åker på sommaren.
Vi kom fram någon gång vid sextiden och var ganska hungriga. När vi närmade oss stranden såg vi några som verkade ha grillen igång så vi drog oss ditåt för att försöka få tag på lite käk. När vi kom närmre såg vi att de höll på att plocka undan filmkameror? Vi frågade vad som var på G och fick svaret att det var Sydamerikas mest kände TV-kock som precis gjort ett middagstips från stranden. Hela gänget var väldigt trevliga och när de fick reda på vilka vi var och vad vi höll på med, så bjöds vi att smaka allt som fanns kvar i grytorna och upplagt på faten. Tokflyt! Grillat fläsk med sötpotatis och chili, seviche och vin. Satt med dem framför brasan någon timme innan mörkret lade sig och det var dags för dem att dra vidare. Som lite färdkost fick vi med oss allt som var överblivet efter inspelningen, vilket resulterade i att vi gick därifrån tre kilo kött och tre flaskor tokdyrt vin rikare.
En av producenterna bjöd in oss till hennes hus i Buenos Aires, så förhoppningsvis är det där vi skall bo när vi kommit så långt.
Det hade hunnit bli kolsvart och vi var, trots måltiden tidigare, ganska hungriga. Kosan styrdes mot delen av byn där hostellet skulle ligga. Vi tittade in i ett husdär det lyste för att fråga om vägen och möttes av en försupen man som välkomnade oss med öppna armar. Han visade oss i stället till grannfruns uthyrningsdel vilket inte direkt spelade någon roll för oss. Här fanns det dessutom kök och badrum så vi var glada. Han fick en pava vin som tack för hjälpen. Tanten som ägde huset kom med lite rester, ris och räkor, som vi stekte tillsammans med en del av köttet. Vår försupne amigo Carlos kom när vi satt och åt och fick lite mer vin innan han vinglade hemåt.
Följande morgon inleddes med någon typ av stroganoff med pasta vi lagade innan vi betalade den hyggliga tanten med några slantar och återstoden av köttet.
Satte oss ute vid fyren och filosoferade och hade sett både lobos del mar, sjölejon, och lite roliga sjöfåglar innan ett frustande drog till mig min uppmärksamhet. Femtio meter ut från där vi satt hade en knölval tittat upp för en nypa luft och fräste ut en kaskad av vatten ur andningshålet. Varken jag eller Sebbe hade nagon gang förut sett val så minuterna pa udden gick snabbt i solskenet. Det var riktigt häftigt att sitta och titta på när den rumblade runt i vågorna och slog med fenorna mot vattenytan. Carlos berättade att han dagen innan sett sju stycken komma in i viken och att det i sig inte var så ovanligt eftersom de kalvar i området, men för oss var det en jäkla upplevelse. Ett bra sätt att vänta på bussen med andra ord. En buss som tog oss tillbaka till Montevideo efter ett händelserikt dygn i den slumrande fiskebyn Punta del Diablo.

Kramar!

Nu ar det klippt!

Haret har rykt och allt som ar kvar ar en mystisk kansla av att vara tretton igen. Nu ar det val bara att vanta pa att skagget nar talibanlangd sa man inte ger sken av att vara ovanstaende alder:P
Firade efter peliquerian med ett par ol i Gamla stan. Ganska obehagligt dovande och avslappnande skont. Perfekta sattet att ta tag i spanskan. Man vagar framorallt att misslyckas, en fardighet som upenbarligen farsvann tillsammans med Sandra, familjen och Sverige nar jag akte.

Har markt att siestor inte ar sa dumma. Man blir extremt trtt i huvudet av att ga runt och koncentrera sig pa att forsta hela tiden, sa lite somn ar alltid valkommet.

Tankar pa en flygplats.

Ja, sa vet man nu vad man har att brottas med de kommande manaderna. En lang dag ar snart till anda och Barajas ode flygplats tar sig ganska skrammande. Trottheten borjar tranga sig pa och med trottheten tvilen, tomheten och alla obevarade fragor. En patvingad tomhet for att halla humoret uppe. Kanns battre att inte kanna alls. Det som gnager ar inte sa mycket langtan efter det kanda som kanslan av total ovisshet. Nya problem kommer alltid att behova nya angreppspunkter, sa det ar bara att vanja sig.
Det kanns anda skont att man kommit sa langt i sin utveckling att man kan sla tillbaka de varsta trotthetsangestattackerna med en sa enkel replik som att man bara behover lite somn.
Det ar sa det har sett ut, och det ar val ocksa vad man kan forvanta sig; Trotta kvallar och natter i vandor, och dagar, relativt utvilad, fyllda av forvantan och hoppfullhet.

Flygresan till Madrid gick bra. De tu sov mesta delen och sedan hittade Sebbe en tjej som offer att frascha upp sin spanska pa. Inte helt fel. Jag snappar upp en hel del. Losryckta ord ar visserligen inget att bygga en egen vokabular pa, men det ar en bra borjan. Det ar ju bara att lyssna sahar langt och ta in sa mycket man kan. Jag forvantar mig att det kommer.

Vi hittade in till utkanten av Madrid och at lite middag.

Fan va skont det skall bli imorrn nar man for forsta gangen far kanna att kontinenten ar nadd och den riktiga resan kan ta sig borjan. Resan mot de erfarenheter jag akt for att erovra.

----------------------------

I skrivande stund har andra dagen just tagit sin borjan. Vi har hittills haft det bra och ar framforallt i allra hogsta grad vid liv.
Gardagen, fran och med ankomsten till Montevideo, bjod pa en underbar lunch med efterfoljande promenad regisserade av vara helt fantastiska vardar Alejandra och Gonzalo. Kan inte ha haft mer tur med min forsta couchsufingerfarenhet. Vi stupade i sang vid elva efter en sen (kontinental!) middag och sov tungt till hela natten.
Planerna idag ar att forsoka inforskaffa en ryggsack till Sebbe och nagon bra ordbok till mig.

Langtar efter er!
¡Besitos a todos!