Huvudvärk, trött och lite stolt.
Lite stolt över att jag inte hängde med på idiotklättringen upp på Waina Picchu iom att jag mådde dåligt, att jag tog beslutet trots att jag sprungit åtta kilometer klockan fyra på morgonen för att få biljetten upp.
På det hela taget måste jag säga att det varit en riktigt lyckad vandring, även om målet mest är en ruin i mängden. Dock en stor en.
Om dag ett inte bjöd på så mycket krävande vare sig nerför- eller uppförsbackar så tog dag två igen det tiofaldt.
Vi startade optimistiskt med inledningsdagen i minnet utan att egentligen ha någon riktig koll på vad vi hade framför oss. Drog raskt iväg ifrån övriga i gruppen, Tobey, Linda och Pete, och började vår färd uppåt. Det vi visste var att dagen skulle vara den jobbigaste, men när man stod i passet på 4200 möh; 1200m i höjd, 14 kilometer i längd och 2,5 timmar senare, med en timmes brant nedför kvar, slog det oss att vi nog egentligen gjort det här alldeles för fort. Nog för att jag känner mig otränad, men det stora elogen går nog till Sebbe som togsegade sig fast vid ryggen på mig och hängde i.
Väl nere vid kampingplatesen blev jag stående i en timme och tjugo minuter väntandes på börarna som enligt planen skulle anlänt innan. Sebbe kom efter en tio-femton minuter (jag hoppsprang ner för att skona knäna.) och det fick bli att socialisera sig med de andra bärarna som fanns på plats.
Först fram av våra bärare var kocken som slängde av sig sina 35 kilo från ryggen, tog av sig sina hojotas (bildäckssandaler) och satte igång att laga käk.
Dag tre blev en del av en kaka med lite ruinstopp i ett jäkligt bra tempo innan jag som sagt rusade upp mitt i natten för att rusa till Waina Picchubiljetterna.
Men så sitter man här nun uttorkad och trött efter ettpar-tre timmars sömn varje natt och imponeras av gruppens sjuttioåring Pete, som förövrigt skulle behöva ett helt eget kapitel. Han tog sig i alla fall efter många om och men tog sig runt relativt välbehållen.
För att bara nämna någotom henom reser han just nu jorden runtpå egen hand efter en lång yrkeskarriär i jordens alla hörn. Har precis hoppat bungyjump på nya Zeeland och är på väg hem till Europa för att hämta upp sin nybyggda Nauticat i Helsingfors. Kanske kommer han förbi Stockholm, det är bara att hålla tummarna, och för att låta knogarna vitna ytterligare lite så har han bjudit in oss att segla med och visa lite av Stockholm och skärgården.
Hoppas nu att feberkänningarna och den nyvunna magpajjen går över. Förmodligen upphovet til uttorkningen tillsammans med för lite dricka och att man faktiskt tagit ut sig ganska rejält runt leden.
---------------------------------------------
Såhär i efterhand efter sisådär 30 timmars sömn på tre dagar mår jag bra mycket bättre. Relativt bra väder under vandringen med 15 regnblöta grader när vi vandrade och uppehåll till de flesta rasterna. När det sedan slutade upp i en fantastisk dag med sol och klarblå himmel vid ankomst till Machu Picchu så var lyckan gjord.
Riktigt lyckad vandring och roligt att få komma den "riktiga" vägen till Machu Picchu. Inte alla...
Nu är det bara att vända ett drygt halvsekel till nästa gång så man kan stoltsera med att ha varit äldre än Pete...
---------------------------------------------
Länge sen jag skrev och det är mest ruinbesök som inte rapporterats. Cusco och lite djungel i Puerto Maldonado.
Många trötta och lite smågriniga eftermiddagar har spenderats till att reda ut vad Peruanerna verkligen har att vara stolta över vad gäller Inkariket. Visst, de var ena jävlar på att hugga sten och bygga halvhöga murar, men tittar man på vad som försiggick i till exempel Rom under samma tid känns det som om folket här ska vara mest stolta över att de kommit ikapp så bra som de har gjort fram till idag och inte vad de åstadkom under 1400-talet. Det som skett på det senaste seklerna har gjort att de gått från att ha varit 2000 år efter till bara 20. I min frustration, sittandes mitt i trafikkaoset, med 200 decibelstutor tjutandes runt omkring och med en usel dator framför mig, kan jag tycka att sättet, på vilket framtiden, i alla fall lite halvhjärtat, har inneslutit även Peru, är det stora celebreringsämnet.
Etiketter: Chincha, Machu Picchu, Tankar
