Eriks nyarskarameller

Sa kommer nu ett litet urval av var alltid sa genomtankte väns utspel under var tillryggalagda tid tillsammans. Hoppas det smakar...

Om vi hade varit nagon annanstans hade den dar skorstenen kunnat vara Eskilstuna bruk.
Bussresa i Brasilien

Fan va jag diggar att laga mat i bar overkropp... Eller bara forklade... Swish.. Swoch.. (och haftiga armrorelser for att illustrera) Och sa ska man vara svettig sa man vet att man jobbar!
Matlagning i Cordoba (du anar inte vad du missar Jennifer)

Erik, ar faglar reptiler?
Pingvinskadning i Peninsula Valdés

Det dar berget ser ut som en chokladkaka med floursocker pa!
Floursocker, alla tandlakares basta van!

Kramar och gott nytt ar!

Diskussionslusta...

Ett par dagar till i en riktig turisthala. Har dock hamnat pa ett hostal som huserar ett helt gang med Israeler, sa fart ar det alltid, inte minst nar man kommer igang att diskutera Israel-Palestinakonfliken. Bor med en kille (jag och Sebbe har olika rum) som ar det storsta muskelberg jag stott pa. Dessutom Krav-Maga-instruktor i israelska armén sa det kanske inte ar nagon man ska stota sig med i forsta tagen:)

Efter julfirandet i Porto Arenas och efterlangtade samtal hem, julmat och lite allman avslappning, har vi hunnit med en kort mellanlandning i Puerto Natales innan vi kom hit. Glasiaren, som var det riktiga malet med destinationen, avklarades pa en halvdag med hjalp av Tal, som vi bor med, och en hyrbil. Bra mycket billigare an chartrad buss. Regn och rusk nar vi val var dar, men riktigt haftigt med kalvande isblock och femtio meter hoga lodrata ivaggar.

Som sa manga ganger forr har var vag korsats av massor med israeler pa upptacksfard efter militartjanstgoring. Tankte att det var dags att fa sina fordomar gentemot Israel krossade och initierade ett samtal.

Man blir ledsen nar man gar in med forvantningen att allt ska vara battre an vad man tror och det ar sa fatalt mycket samre. 

Jag var mest nyfiken pà om det var ett krig mellen tva folk eller om det var Isreals regering som stod for bombardemanget, men uppenbarligen finns det ett massivt folkligt stod.

Tal forklarade:

"Alla, kvinnor som man, gor militartjanstgoring i tva eller tre ar och ar sedan inkallad att jobba en manad varje ar efter det. Det israelska folket, varje stridsduglig person, utgor militaren, sa kriget utkampas av hela den israelska nationen. Folket ar militaren - militaren ar folket." 

Hila forklarade:

"Jag umgicks ett tag med en som jag inte visste var arab, vi hade jattetrevligt, men sa fort jag fick reda pa var hon var arab spottade jag pa henne och sade att jag hatade henne. Det ar sa det ar. Hon var trevligt och vi hade jatteroligt, men jag umgas inte med terrorister."

"Jag hatar araber", heter det, "vi blir glada nar vi hor om palestinier som dodats och bomber fallts. De ar djur".

Hon drog liknelsen om ormbarnet som leker med musbarnet men kommer hem till sin a foraldrar och blir intalade att de ar fiender. Daremot ser hon inte sig sjalv som intalad nagot och der inte pa nagot satt hur saken skulle kunna varit annorlunda.

Jag forsokte lite med att kanske se till personen ocfh inte dra alla over en kam, men det ar svart da araberna inte ens ses som manniskor. Hon forstod helt enkelt inte tankegangen.

"De inkraktar pa vart land och vi var har forst. Araberna har manga lander att bo i sa varfor ska de vara i vart? Vi har bara ett land."

Skrammande for att komma fran en sjugosexaring, den nya generationen.

Tal, som ar trettioett, ar lite mer genomtankt, dock i exakt samma asiktsbanor. han kan se paraleller med dodandet av andra manniskogrupper, men ar arlig och oppen med att han blir glad som idag nar han fick reda pa att 245 palesinier dodats i en bombrad i Gaza. 

"Alla var terrorister, och om det var nagon eller nagra "oskyldiga" som dog sa gor det inget, de dog for en god sak."

Jag masta saga att jag ger mig lite lattare an Sebbe i sana har diskussioner som ar lite mer angelagen om att i alla fall forsoka vanda dem till fredsmaklare. Ironiskt nog vill Tal jobba med fredsarbete, men han ser inget hopp i konflikten i sitt eget land, dar ar han en soldat, och aven m det bara ar en manad om aret sa maste han vara konsekvent i sitt hat aret runt.

Det har ar nog forsta gangen jag kommer i kontakt med den har typen av riktig fundamentalism och okunnigheten sa stor, viljan till objektivitet sa liten och skygglapparna sa ogenomtrangliga sa att jag blir skramd pa riktigt. Fantastiskt trevliga och karvanliga manniskor med nagra av de sjukaste moraliska varderingar jag nagonsin stott pa.

Chockdoktrinen utlast och ar sadeles bombad med elande fran tva hall. Tur var att boken avslutades med ett kapitel hoppfullt om framtiden, sa de tankarna for nu kan laggas at sidan i vantan pa bearbetning. 

Kul att hora att Thomas fatt den i julklapp. Det ska bli kul att se vad du sager.  

Från oss två till Er alla...

... en riktigt GOD JUL!

Weise har blivit Kronér och Sverige har bytts mot Chile. Julen är inte riktigt som den brukar. Men det tar vi väl igen nästa år?:)

Lite improviserad julmat inhandlad och fullkornsfrukost. Hemgjorda köttbullar och egengrilljerad skinka, svindyr Dijionsenap, potatis och en flaska vin...

Julkramar!

På vandring utan kluven käke...

Valar, sjöelefanter, pingviner och förstenade skogar sedan sist. Helt fantastiska upplevelser som i brist på uppkoppling och tid får berättas muntligt när vi kommer hem. Bara att få se en knölval och dess unge på två meters håll, och att vid horisonten få se två 14-tonsdjur samtidigt hoppa så att hela se jättelika kropparna låg ovanfår vattenytan, den är nog bland det häftigaste jag sett. Men hela historien? Den som väntar på något gott...

Vi lämnade Puerto Madryn och Peninsula Valdés och efter en liten detour till Sarmiento och den fossiliserade skogen, kom vi så över Magellans sund och till Ushuaia, omringat av fantastiska snöklädda berg och en arkipelag som vetter ut mot sydatlanten och södra ishavet. Frisk och kall havsluft och alla blommor som som sagt får en att känna sig riktigt hemma. Sedan sist kan jag lägga kungsljus, hallonbuskar och prästkragar till listan över synad flora, och det ska finnas guckusko, även som jag inte spottat den än.
Vädret är väldigt ombytligt och solsken, lätta brisar och femton grader byts snabbt mot regn, hårda vindar och fem kalla grader.

Efter lite snack på campingen med lite trekkingfolk (varav en svensk, Daniel, jag tycker mig se Sebbe berätta lite om. Jag besparar er dublettbeskrivning. En riktigt kul kille.) gav vi oss ut på en tredagarsvandring i de andinska fjällen. Utan karta visade sig, och det hade kunnat bli en riktig hardcorehajk och inte leden varit rösad så bra som den var.
Första dagen tog vi oss upp till en liten glaciär med tillhörande smältvattenssjö. Vi hade kommit iväg ganska sent så vi nöjde oss med den 500-metersstingningen, upp och ner, solbad, och en liten tur att leta sovplats innan vi slog upp tältet. Sysselsatte mig med lite dammbygge för att hålla värmen tills solen gick ner. Är det något som jag aldrig kommer bli för gammal för, så är det att dämma upp bäckar, och elda, men några tändstickor hade vi inte.
Vaknade och käkade honungsmacka och ett par kokta ägg. Slog ihop tältet och gav oss iväg igen. Det tog en fyra-fem timmar att komma upp till glaciärlagunen som vi bestämt skulle bli nästa etappstopp. Fantastiskt vackert på vägen upp, när träden tog slut och man trodde att kalfjäll skulle ta vid, möttes vi av en stor härlig sommaräng insprängd på en norrsluttning mellan topparna. Vi hade god tid på oss och kunde kosta på oss att stanna till och slumra till lite i solen. Inte så dumt att vakna med den utsikten och omgiven av ett gult hav av maskrosor och smörblommor. Härligt!
Lagunen var dock ett riktigt köldhål med blåst och snöfall, men en hygglig tysk gav oss en tändare så vi kunde tända en brasa att värma oss vid. En canadensare, Trevor, som delade med sig av lite varm mat att lägga till vår medhavda kalla matsäck, och han gjorde oss sällskap tills det var dags att lägga sig. Natten var kall och jag sov dåligt men lite kaffe på morgonkvisten innan avfärd gjorde gott. Vi hade vinden i ryggen genom Paso de la Oveja, passet som var målet och vändpunkten på vandringen och tur var nog det uppför den ganska branta sluttningen. Sista biten gick fort och vi var nog nere på fyra timmar. Problemet låg i att ta dig tillbaka till stan. Några kilometers marsch på landsvägen innan vi fick lift de sista kilometrarna.
Fantastiskt skönt att duscha och som på beställning kom hällregnet just som vi var klara med allt. En riktig dunderskur.

Har tvättat alla kläder som var indränkta i sur rök efter vandringen (urk!) och bussen till Punta Arenas går i morgon bitti, så snart är vi på resande fot igen. Skönt! Man klarar bara av ett viss antal dagar i samma stad och med samma människor, sen känner man att man vill vidare. Konstigt nog är det så att så fort man blir hemma och bekvän på ett ställe och tar ner guarden en smule så hinner man tänka lite för mycket och trättheten tränger sig på. Det bästa är att hela tiden vara på tårna och på resande fot för att behålla fokus. Då går tiden fort och tid att längta hem, det har man inte. Även om det, vad jag förstår, i alla fall inte är så mycket väder att längta hem till.

Kognitionsvetare (Linköping), Arkitekt (19,7) och IndEk (19,5) kasserade och in på femte- och sjättehandsvalen. Surt, men vad gör man. Just nu öppen för förslag:P

Gullviva, mandelblom....

... blaklint, lupiner, cikoria, maskrosor, smorblommor, blasippor, 7-8 grader och ombytligt vader. Ushuaia far en att kanna sig lite som hemma i alla fall, fast har ar det mer paskvader an juldito. Jattetrevlig stad omringad av snokladda berg i norr och havet i soder, helt fantastiska vyer.

Vidare strapatsinfo kommer sa smaningom, formodligen tillsammans med sang att sova i, varm mat, battre lina och billigare internet.

Hoppas julstoket gar enligt planerna, jobba inte ihjal er!

Kramar

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Efter två utenätter i rad med lite för lite sömn och alldeles för mycket energidryck, börjar jag så smått komma ur mitt på något konstigt sätt, vaket komatiserade tillstånd. Det är väldigt udda att komma hem från krogen extremt kroppsligt trätt, sova några timmar och sedan vakna upp utslagen utan att kunna somna om och ligga i någon typ av ofrivilligt vegetativt tillstånd i fyra, fem timmar, helt oförmögen att göra någonting över huvud taget.
Mycket musik, mycket tankar.
Ofta är det bara en sak åt gången, ett tema, som tar upp all tid och alla tankar kretsar selektivt kring det. Kanske är det ett sätt för huvudet att inte ge vika för hemlängtan eller börja tänka destruktivt. Trots massiv trötthet är dock allting för närvarande fint.

Och dagens ämne för mina tankar?
Utbildning... Karriär.. Helt enkelt frågan vad fasen som skall ske när jag kommer hem, när mitt vuxna liv (?) tar vid.
Något som är säkert är dock att jag aldrig förr kännt så starkt för att jag verkligen vill ta tag i allting. Jag vill plugga när jag kommer hem och det känns ganska betryggande.

Har idag gått igenom yrken som tex arkitekt, ett yrke som var en dröm när jag var mindre. Jag måste säga att jag fortfarande är rejält taggad men den drömmen får nog förbli just en dröm, 19,7 är ganske långt borta. Visserligen kan man komma in genom ett test som faktiskt fyller närmare 50% av platserna, men sista inlämningsdag för hemuppgiften är den 15e april och ett år till på statoil i väntan på nästa känns inte så lockande. Försöker i alla fall maila vägledaren på KTH för att fråga om det finns någon anna möjlighet, men jag tror inte chansen är så stor. Tyvärr.

Sedan finns viljan att göra något mer samhällsnyttigt (kategorisering förhoppningsvis utan att nu förlora min relation till Pappa V. för att ha undervärderat samhällsinsatsen i densammes yrke.). Akademisk utbildning blir det alltid, men chockdoktirinen har verkligen fått mig att få upp ögonen för att göra något åt orättvisor. Frågan är bara vilken angreppspunkt man ska ta. Vägen till makroekonomi och bistånd kanske man kan ta via nationalekonomiprogrammet? Eller kanske indek för att fly den riktiga samhällsvetanstämpeln.
Sedan är det ju helt klart att det finns andra samhällsnyttiga vägar som kanske på sikt är ännu mer betydelsefulla. Möjligheten få jobb och att hålla på med något inom hållbar utveckling och förnybara energikällor torde vara ganska stora. Är det måhända industridesign som man då ska välja? Eller någon annan typ av teknisk ingenjörsutbildning?

Kognitionsvetenskap har ju pratat om de senaste åren och känner mig fortfarande ganska sugen, men det faktum att jag då skulle behöva flytta till Umeå, Linkan eller Skövde gör att jag i princip har dumpat idén. Egentligen finns det väl bara en anledning till att Uppsala är det absolut längsta jag skulle kuna tänka mig att flytta, men den anledningen väger tungt.
University of San Diego ska visserligen ha världens bästa kognitionsvetarutbildning och det är nog en kul stad.. Men men..

Kanske ska bli mormon - eller eremit. Mja.. Intellektuell elit låter bättre som titel, men vilket lärosäte har den utbildningen?

...och Herren steg ned från sig tron på himlavalvet och förde med all sin kraft bollen till nätmaskorna...

Vi anlände till Baiha Blanca en tidig decembermorgon och med ens uppenbarade de sig. Med sina pedantiskt strukna vita skjortor, pressade kostymbyxor och glänsande namnskyltar lös de verkligen upp den morgontrötta ankomsthallen. En efter en kom de spatserande med sina gigantiska rullväskor och när skaran överskridit femtontalet blev frestelsen för stor och vi drog oss ditåt för lite välbehövlig social stimuli. Elder San Martin och Elder Jorgensen presenterade sig artigt och efter de vanliga frågorna om var vi kom ifrån, vad vi gjorde osv., frågor som den här gången var ömsesidiga, kom så det som vi hoppats på: Var ska ni bo? Vi förklarade kort vår situation och blev då direkt inbjudna att sova i deras lya. Ah, lite spänning i vardagen!

Måndagarna visade sig vara deras lediga dag, så efter att vi installerat oss, bar det av till högkvarteret för lite bollspel med resten av gänget. Man fick bita sig lite i tungan för att inte slänga ur sig alla frågor som ploppade upp i huvudet, men jag kostade i alla fall på mig att ta reda på grunddragen i tron och motivet med denna massiva missionsverksamhet. Jorgensen förklarade kort att de faktiskt inte var som alla andra missionerande rörelser som till varje pris försökte värva medlemmar utan att de "leder folk in i den rätta tron". Jojo.. Fantastiskt vackert tillsammans med det faktum att de senare förklarade att varje missionär, under sina två år på uppdrag, hade som mål att döpa minst en person. Vi nickade artigt och fick glatt nöja oss med förklaringen. När man har en sängplats att bli av med blir man lite mer försiktig:)

På huvuskvarteret stod det ganska klart vilka som utgjorde stommen i samfundet. Förutom Jorgensen pratade vi med Elder Dahl och jag ve't inte hur många skandinaviska namn som gick förbi. Man kunde förundrat konstatera de skandinaviska emigranternas roll på de amerikanska kontinenterna.
Förutom en liten klick chilenare var det nästan bara amerikaner på uppdrag av "profeten". Alla var mellan arton och tjugofem.

Fick mig en pratstund med Elder Baily, en vilsen bilmekaniker från mellanvästern som, när vi kom in på Irakkriget (och nej, jag tog inte initiativet till den diskussionen) gav ett litet smakprov på de åsikter som sorgligt nog besannade mina fördomar om den amerikanska södern.
"Att det går dåligt i Irak är bara en fabrikation och lögn. Tv-bolagen ägs av rika socialister och via de världsomspännande kanalerna som CNN sprids allt det här till alla andra nationerna som vänder sig emot oss amerikaner som kämpar för frihet. Vi är den räddande ängeln som frälser världen från terror och diktaturer när ingen anna gör det."
När sedan falklandskriget kom upp på tapeten och han sa att USA's inblandning berodde argentiska nazikopplingar stängde vi av och spelade lite boll i stället.

Det blev lite "Swedish magic" och många snygga härligt oortodoxa målgester från undertecknad innan vi bröt upp och glädjen för mig byttes i ett härligt dubbelsidigt migränanfall med allt vad det innebär. Vi åkte hem och Sebbe lagade lite käk medan jag gick och la mig efter den vanliga piller-cocktailen med en ipren och två alvedon. Sebbe den stackarn fick även han sitt straff för förnedringen av de utvalda; Två saftiga blodblåsor, en på varje fot. Fotboll är en farlig sport.

Vi har i alla fall haft väldig tur med de gudamän vi bor hos. Indoktrinerade men öppna och trevliga.